"Di olike slaja utte pannkake va: starrkelsepannkake (potatismjöl) vanli mjökpannkake, råmjölkspannkake (mä koan - hälle vättemjöl i ) pära pannkake va utte två slaj, råriven pärapannkake å kokkt pärapannkake. Tä sånn pannkake to di röjmjöl."
Någon gång ibland hände det att husmor kokte kräm på blåbär, krusbär eller körsbär. Ärtorna som fanns kunde ibland stuvas men blev för det mesta till välling. "Vittkål stuvde di iblann å sommlie jolenn tunn såmm välling. Smultramjölk tykkte alle åmm, mässt barna. Blobbäasmjölk åt di noj mä iblann. Då la di ätt par matsjer mä bär i mjölka på vass å änns tallräkk, männ utan såkka faståss. Krösamjölk åt di sasjillt tä pärana, utan brö. Då to di mosede krösa, iblann utan såkker, å hällde i änn slongk i ätt mjölkfat hälle bonke, å röarde åmmet mä e grytsje, å sänn öste di tässa mä grytsjea på va sinn tallräkk." Själv bekantade jag mig med en variant av detta redan när jag var liten. Fast jag tog lingonsylt i ett glas, hällde på mjölk och toppade med krossat knäckebröd. Jättegott!
Lingonsylt, krösamos, åt de mera sällan förr i tiden.
Sylten serverades i så fall främs till grynkorv. När lingon eller andra bär skulle rensas tog man en eller ett par nävar och la på ett bord. Sedan plockades skräp och omogna bär bort, de fina bären rullades ned i ett krus.
"Dänn ännde rätten di jole utte kålrötter va rotstamp, hällta å vatt, pära å kålrötter såmm stöttes sönner mä änn trästöt. Kålrötter å pärana kokktess i spat såmm di hadde koke söjal i."
Potatis kunde anrättas på många sätt. Det vanligaste var förstås att den koktes med skalen på men det hände att den bakades, också med skalen på, i glödbädden. "Kålle pära å sill åt di iblann. Då to di framm pärafatet såmm hadde blitt över sisst, å skalde dåmm å åt dåmm kålle. Päramos jole di nönn gång männ innte offte. Såspära va sönnahakkte pärabite såmm lass i stekpanna täsammans mä vatten å fläskflöt. Nör dä hadde kokkt åpp, va pärana täräss tä äte. Iblann röade di ihopp pärabita i mjölksås mä mjöl, å hakkte di sönna dåmm finere mä änn kniv i stekpanna, så kallde ditt fa såspära."
Att kunna variera potatis var kanske sprunget ur nödens tvång att vara fyndig och variera sig. Kött stod inte på menyn varje dag i ett fattigt hem. Färskt kött serverades sällan. När slakten var färdig kunde det hända att några smakbitar gick rakt ned i stekpannan. Men det mesta hamnade i satlake. I mitten av december slaktades julgrisen. Saltlake koktes i stora fläskbaljan . Till en gris gick det åt 16 kilo salt! Laken skulle minst vara så salt att en potatis kunde flyta ovanpå. När fläsket hade legat där i laken under några månader togs det upp och laken koktes om . När fläsket åter legat i nya laken några veckor togs det upp för att rökas i bastun som dagen till ära eldades med antingen färsk ene- eller ekved. Ett dygn kunde det ta innan läsket var rökt, då hängdes det upp i taket på visthusboden. "Flässk åt di te pära, tä brö, tä rotstamp å tä vittkål. Räbbännspjälla to di så tunne di kunne å utte dåmm kokkte di änn bit iblann. På kalasera fäkk ti tjöttbulle såmm i våa ti, fasst innte allti. I vadasslaj kokkte di änn tjöttknoling hos bönnera, å då sjäade di å vassi sjive utte tjöttbiten."
När husmor hade kokt en riktigt fet bit sovel tog hon spadet och la i korngryn, De fick koka mjuka och sedan lades grynen ned i en panna och bakades i ugnen. Det kallades grynkaka.
Förr i tiden hade de inte särskilt mycket fet mat att äta. Smör var synnerligen dyrt och kring 1870 kostade ett kilo smör lika mycket som en vanlig arbetare tjänade på ungefär tre dagar. Det smör som kom till på landet foslades i allmänhet in till städerna och såldes där. På landet hade man fläskflott på smörgåsen.
" Körv va utte flere olike slaj såmm grynkörv, pärakörv, flässkkörv, levakörv å nönn gång råhakked pärakörv. Nör tarrma va usjöljde å rene skulle di skrapes på innsia mä änn trubbi kniv fa slämmet skulle kåmme dän, männ bare småtarma. Di grove tarrma såmm skulle bli grynkörv å, skraptess innte, di tvättedess i salltvatten." Den korv som hade rått kött som bas röktes inte men alla korvar saltades, även de som skulle rökas.
Sylta var annan populär mat förr. Även här fanns olika varianter, många lika populära än idag!
"Å dä va prässsyllte såmm di allti jole å rullsyllte såmm di jole iblann. Kalvesyllte va sällsynt. Prässsyllta jole di utte dä såmm fanns på svinhuet såmm di plåkkte i bite sänn di hadda kokktet. Dåmm bita lass i änn ren hannduk utte linne å nör knytet va faditt, knytte di åmm nött så nätt innpå di kunne, så dä innte skulle bli fa vilöfftitt, fa knytett skulle lägges i änn bonke å på dänn skulle di lägge änn släta stenkullting." Innan syltan var så långt kommen hade den kokts några minuter i en järngryta för att bitarna skulle smälta ihop en smula. Pressyltan kryddades med salt och peppar.
En annan populär rätt i socknen var "möljebrö". Rätten tillagades genom att steka några fläskbitar i en panna, ta flottet och en slurk vatten som man lät koka upp, därefter lades några brödskivor i pannan, vändes på och åts till fläsket.
Sill var flitigt förekommande på borden, billig som den var. Bönderna brukade slå sig ihop om en silltunna två och två så blev den ännu billigare. När sillen skulle ätas togs den upp ur tunnan, sköljdes av och togs ur. Sillen tvättades inuti, men skinnet och benen, fick sitta kvar för det mesta. "Iblann åt di silla rå tä pära utan sås, å kalldess fa spiksill. Iblann stekte di na i stekpanna tä litte flöt, å slo i litte mjölk i panna å åts te pära. Iblann lass silla in i ättike (små bite) dä kalldess fa ättikesill, å åts te brö. Iblann stekte di sill på glöra, å nonn gång la di na övapå i päragryta."
Just denna bit känns inte som så avlägsen. Visst har det hänt en del med recepten under åren. Och så har förstås sillen fått ett annat prisläge. Det som slår mig ju längre jag läser arkivmaterialet är folks finurlighet och förmåga att variera sig med samma råvaror!
Höns var det ont om bland de fattiga på landsbygden och äggen var dyra. Den som hadde ägg kunde dryga ut dyrgriparna genom att slå ihop ett par ägg med lite mjölk i en stekpanna. De gjorde äggröra helt enkelt! Omelett var kalasmat som gjordes ytterst sällan, kokt eller stekt ägg var vardagsvarianten.
"Kryddera va mässt disamme förr såmm nu, kannsjä mä unnataj att di to nött mere mä hämmkrydder såmm kummning å sånnt. Kokkasskera va noje mä tä krydde ätet, å dä tjänndess noj nör dä va faditt att ätet va mea kryddet änn i vaadasslaj." De vanligaste kryddorna förr var kummin, kryddpeppar, vitpeppar, fänkål, anis, pommeransskal, kardemumma, muskot, kanel, ingefära, söt- och bittermandel och lök. Vilket känns som ett ganska gediget kryddförråd, trots allt. Morteln och mortelstöten var lika gångbar till att krossa kryddor då som nu. Oftast förekommande mortelmaterial var järn. Mitt i allt detta kliniska beskrivande av mat och matens tillredning kan till slut inte skribenten låta bli att avsluta på det mest underbara sätt! "Ja dä här va litte bäskrivning på hur di åt förr i tin, männ sänn va dä ju sjillnad på hur di kunne laje tet gutt, hälle blånne åppet tä fattimat."