Den första historian berättas av en man som minns en dag när våren stod i all sin prakt. "Nor ja va 5 år gammel skulle mi mor jalpe änn granne i Vrånga (Källebärj) tä sätte pära, å då fäkk ja följe mä fö far va inte hämme. Ättesåmm dä va ätt litet ställe, å torpan va skomakere, så hade han läjjet änn bonne ifrå Tryhörva såmm hade häst mäsa, tä ådartjöre i päralannet."

Hjälpen höll nästan på att kosta den arma modern en
son och skomakaren hans lilla dotter.
När de vuxna arbetade i potatislandet passade barnen på att leka intill.
"Skomakarn hade e litti fläkketullte i min ålla, å unna tin såmm di annre satte pära, så satt vi på dän smale vajjen utåm lykketet å roede oss mä granekutte."
Där satt de små barnen i kanten av den lilla åkern, lyckan, och lekte ladugård med kottar. Så roade sig den lille pojken och den lilla flickan tills potatissättandet var klart. "Tä slut hade di slute å sätte pära, å bonnen skulle ta ifrå hästen. Då satt vi mitt på vajjen såmm va bare metabre, unnjefäa 30 meta ifrå hästen."

Då händer det som inte får hända. Ena stunden sitter barnen och leker i godan ro, i nästa stund är kaos ett faktum.
"Rätt såmm dä va hörde ja mor skrike; hästen kommer i sjen! Spring unna barn! I däsamme såmm hästen blidde lös så satte han å i gläjje å nu satt vi mitt på vajjen."
Stela av skräck blev barnen. Och trots att allt kunde slutat förfärligt illa var ödet just denna dag på moderns och de små barnens sida. "Ja minns att fläkka såmm hette Signe, å ja, vi kröp åt va sätt håll män nor vi vännde ryggen te å va på vaj tä vajjkanten, då va hästen framme å to ätt flöjj öva oss fast vi knappt såt, så rädde va vi."
Slutet gott, allting gott.

Gott slutar också historian om "Nor Låkkspokvinnsa skrämde Danskera". Fast vem skulle kunna tro att några kvinnor skulle klara av att sätta skräck i en hel danskarmé!
"Såmm ni vet va ju Danskera inne å kridde i Svärje flere gånga, å enlitt tradisjonen skulle di ha vatt närgångne i mi hämmsokken mä. Det var inte bara här i våra trakter dansken hemsökte. Det berättas om flera socknar som fick allt annat än välkommet besök. Så här berättas det om Loxbo; "Dä påståss att di blidde vasse änn dansk krikshär ifrå Södra Vi ijönåmm Sjässta by mot Läkkspo-hållet. Å nor krigera kåmm skrölenes på dän tin, så va dä noj ätt oju såmm hördes lång vajj." Krigshären skränade och de råa sällarna plundrade efter behag längs vägen. Nu var goda råd dyra, men kvinnorna i Loxbo fann snart på råd. Trots att alla män var borta från byn. "Nor krit va igång å kara va utkallde så va dä bare kvinnsa å gamle å barna såmm va hämme. Nor di fäkk höre danskera på långt håll så taldes di ve åmm tä gå åpp på bärjkullen såmm ligga änn bit väster åmm bynn."

Hären hördes på så långt håll att kvinnorna hann träffas och bestämma sig för en strategi. Då de inte kunde ta till annat vapen än sina skarpa hjärnor fick det bli skrämsel som skulle rädda byn. "Nor di jäkk dit to di mässa olike sottas räskapa såmm köppatjattle, bläkkbonke å va di kunnehitte på, å nor dansekra va kumne mitt fa bynn, då börde kvinnsa å dåmm såmm kunne utte di gamle, tä slö å dongke dä vässte di kunne så dä blidde ätt himla liv på bärjet, å nor danskera hörde dä så sa deras anförere såmm hätte Daniel Rantsau: däråppe på bärjet ä noj månge krigere fasamlede ättesåmm dä hörs, å däffö tro ja vi vänner åmm. Å då segrede Lokkspokvinnsa."
Tack vare den segern kunde byns invånare återvända säkert till hus och hem.
Det var en historia som levde länge i trakterna. Och så vitt jag vet berättas just denna historia än i dag när Loxbo-borna ska ge exempel på invånarnas kaliber?