Jag vet inte om det var han eller jag eller knappt ens hur jag tänkte.
Allt jag vet är att tron var borta och att jag låg med hungrande och saknande öron och ville ha mer och framför allt bättre av den där underbara visheten, rösten och särskilt den där fördummande förälskelsen.
Jag var övertygad om att någon av oss var utdömd och hade tappat känslan för det som våra liv har en viss tendens att stundom kretsa kring; musiken.
Jag bad om att det skulle vara jag och att jag skulle lida av tillfällig sinnesförvirring och blev slutligen bönhörd; den heliga anden som drog världen runt för både tre och fyra år sen hörsammade mig och gav mig tillbaka den där fördummande förälskelsen och förhärligande visheten.
The prophetŽs on my tounge
Eleven angels of mercy
SighinŽover that black hole in the sun..."
Du har uppfattat rätt.
Jag tvivlade på Bruce Springsteen och det han åstadkommit på nya plattan "The Rising", men insåg redan andra gången jag lade skivan i min snart utnötta cd-spelare att jag hade fel.
Det är tillåtet att ha fel här i världen, det har alltid mamma sagt och det där spädde en av mina bättre kompisar senare på genom att säga att om man har fel eller glömmer bort något, så är det trots allt helt okej såvida du gör något åt det så snart du kan.
Jag resignerade, insåg mitt misstag, slog mig själv med en rak handflata och har därefter spelat skivan så högt att jag ständigt lider av en neurotisk rädsla för att grannarna ska ringa på dörren och klaga över Gary Tallents bas.
Normalt sett stavas den basen ljudlös.
Men i tider när flygplan har flugit in i två sedermera raserade torn, får den basen mina möbler och kläder att vibrera och mig själv att bli rädd.
Amerika har enats under den svajande flaggan som under en längre tid fått stå på halvstång och Bruce Springsteen själv har gnetat sig in i en ny studio och skrivit något av det bästa, om än dock ibland lite väl patriotiskt, textmaterial sedan "The Ghost of Tom Joad" från 1996.
"The Rising" heter å andra sidan inte "The Rising" för inte.
IŽm pullinŽ all the faith I can see
From that black hole on the horizon
I hear your voice calling me..."
Bruce Springsteen sjunger ytterst träffande historier om vad som hände och har hänt efter den 11 september och det är inte många som skulle kunna klara av det; att göra det utifrån den lilla människans perspektiv men ändå så säkert greppa helheten.
Det är hans röst som kallar på mig, får mig att tänka tillbaka på den där dagen och framför allt den efterföljande natten och dagen därpå. Hur det stod stirrande fotografier på nattduksbordet vid en säng där en kvinna eller man inte längre hade någon att hålla, hur ett antal skor stod kvar i hallen och vittnade om en tvungen förändring och om hur solen steg upp och känslan av saknad infann sig, och med all säkerhet fortfarande infinner sig.
Låten "YouŽre missing" kan vara något av det mest tårdrypande denne man givit i från sig sedan urminnes tider och den som inte berörs måste antingen vara elakartad terrorist eller sakna hjärta, eller om det nu kanske är så att det är en och samma sak.
Den texten, det tonfallet och den musiken kan mycket väl tala för hela "The Rising".
Laughter fills the air
Your loving grace surrounds me
EverybodyŽs here..."
Efter ett antal genomlyssningar råder det inget snack om saken.
Skivan är visserligen inget mästerverk och det vore fel att kalla den för det bästa sedan "The River", men den är så underbar att det inte gör något att hårdrocksproducenten Brendan OŽBrian stundtals gör ett flertal musikaliska felaktigheter och att texterna i bland är lite väl patriotiska.
Det är Brendan OŽBrian som håller skivan på avstånd från ord som mästerverk, men hade inte han suttit där vid spakarna hade å andra sidan aldrig mina kläder skakat av Gary Tallents bas.
Medan texten är enkel är musiken stundtals svårare att ta till sig och det beror på de där initiativen som jag kallar för felaktigheter och som inte alls stämmer in i helhetsbilden.
Dessutom har åldern börjat ta ut sin rätt på The E-Street Band och det märks bland annat i att det aldrig riktigt river till, den där sexuella uppkäftigheten som dominerat ett flertal av de tidigare plattorna är försvunnen och jag vågar alltså hävda att det inte är ett medvetet val. Den där sexuella uppkäftigheten har i stort sett alltid funnits där, oavsett vad texterna än har handlat om.
Men trots de redan nyss nämnda faktorerna sprider Bruce Springsteen och hans E-Street Band ett bekant ljud omkring sig, får mig att känna glädje och skratt trots de vemodiga texterna och drömmen börjar fladdra om de dagarna då det här gänget ska dra ut på turné.
Om dagarna då den heliga anden återigen ska fara över jorden.
FloorŽs rumblinŽ loud
SingerŽs callinŽ up daylight
And waitinŽ for that shout from the crowd..."
Vid det här laget har jag säkert gjort mig ovän med ett antal kristna människor och säkert även ett gäng äldre damer som tycker att Bruce Springsteen inte alls är den heliga anden samt att det finns mer essentiella saker i livet än musik.
Skälet till att jag nämner de två grupperna är att det är de som brukar reagera.
Å andra sidan är jag inte säker på att den sistnämnda kategorien läser den här texten.
För dem kanske det inte är på det sättet..
För mig är det i alla fall så, ofta.
Bruce Springsteen har flera gånger lyft mig från det själsliga bottenskrapet och fått mig på fötter, fått mig att gråta av lycka och fått mig att känna samhörighet.
Trots att den här skivan inte är något mästerverk så vet jag vad som väntar runt hörnet och på Globen och sedermera även på vad som tros bli Ullevi.
Väckelsemöten.
När det här bandet drar ut på turné görs det med musik som må vara lite tillbakalutad på skivan, men som kommer fara ut som spjut över arenor över världen.
Här finns titelspåret "The Rising", hoppfulla "WaitinŽ on a sunny day", den gamla klassikern "Further on (up the road)" samt då givetvis den låten som har citerats här ovan; "MaryŽs place".
Känn på namnet.
"MaryŽs place".
Mer Springsteen än så blir det inte.
Låten "WorldŽs apart" är å andra sidan den raka motsatsen, för det introt kan vara något av det sämsta som Bruce Springsteen har släppt ifrån sig sedan "57 channels (And nothinŽ on)" alternativt "Part man, part monkey".
Men trots "WorldŽs apart" lär världen snart stå enad.
Springsteen är på väg ut på turné och med "The Rising" i fickan lär det luta åt stor succé.
Springsteen och USA reser sig
Bruce Springsteen släppte i dagarna nya studioalbumet "The Rising". För första gången sedan "Born in the USA" från 1984 anlitar han återigen klassiska The E-Street Band. Vår tidnings Daniel Kederstedt är först skeptisk, men faller sedan in i den amerikanska drömmen och inser att det är en mycket bra skiva som nu har släppts på marknaden.
Riktigt bra! Det är sammanfattningen efter att vår tidnings Daniel Kederstedt har lyssnat igenom Bruce Springsteens nya skiva "The Rising".
Foto:
Så jobbar vi med nyheter