– När jag drog i gång det här projektet tänkte jag att det skulle bli ett putslustigt tidsfördriv men så har det växt och blivit min psykoanalys, säger han.

Komikern Marcus Berggren har haft en raketkarriär de senaste åren. Med humorturnéer, uppmärksammade framträdanden på P3 Guld, i poddar och i diverse tv-produktioner som "Parlamentet" och "Bäst i test".

Men ståupp-karriären gjorde att Berggren brände ut sina adrenalin-, seratonin- och dopamin-depåer. Han behövde en större publik som skrattade ännu mer, bara för att komma upp till den basala nivån av "nu mår jag helt okej".

– Det är som vilken drog som helst: du får "jungfrusilen" när du får ett helt rum att skratta, och sen jagar du samma känsla. Jag gjorde det i sju år men nu försöker jag trappa ned, säger han.

Marcus Berggren är pappaledig på heltid och hans ettåriga dotter har följt med till intervjun på Café Eugenia vid Kungsträdgården i Stockholm. Hon vill inte sova och envisas med att slänga sin napp på marken.

Sjukskrev sig och skrev

Innan ståupp-karriären tog fart blev flera av Berggrens bitska blogginlägg från Nöjesguiden och Djungeltrumman virala, så det är logiskt att han nu romandebuterar. Bokidén föddes 2019 när han sjukskrev sig själv under en sommar i Grekland.

– Jag mådde dåligt och låg bara och kollade in i väggen. Efter några veckor tänkte jag att "jag kanske ska göra nånting" och fick en idé om att skriva en krönikesamling. Till slut kom vissa jobbiga passager och då bytte hela bokprojektet karaktär. Det gick från det ljusa i mitt liv till det mörka.

"En bra plats i skallen" är en uppväxtskildring från Berggrens hemstad Kungälv under tidigt 00-tal. Där reflekterar huvudpersonen över sina drivkrafter: "Min stora passion i livet efter att göra ingenting med choklad i käften, var helt klart att mopsa mig”. Och han blir utvald som mobboffer av en av skolans mest ökända värstingar. En av många upplevelser som författaren Marcus Berggren delar med sitt alter ego, men som han hanterat annorlunda än många.

Tar aldrig åt sig

– Min pappas sida av släkten är från Hisingen, och alla är kärleksfulla men det är en ganska hård jargong. Jag har blivit stark och kanske lite hård av det. På "roast"-grejer blir vissa så ledsna att de nästan inte kan vara vänner sen, men jag är typ psykopat för jag tycker bara att det är kul. När folk säger så hemska grejer känner jag mig sedd, säger Marcus Berggren.

Huvudpersonen växer upp i ett tryggt hem med fritidsledar- och socionomföräldrar som ville sin sons bästa, men som sett för många struliga ungdomar på jobbet. De blir oroliga när han i högstadiet intresserar sig för rockmusik och tvingar honom att raka av sitt långa hår.

TT: Hade du också en strikt uppväxt?

– Mina föräldrar gjorde ju en klassresa från arbetar- till medelklass. De kunde låna ihop till ett radhus i Kungälv och sätta oss i en bra skola. Vi hade fått något bättre och nu skulle vi stanna där, men det fattade jag ju inte som barn. Jag kände bara till den verklighet jag fick och tyckte "suger inte det här lite rövballe typ?", så jag ville ha långt hår, trasiga jeans och lyssna på Nirvana. Jag tror att det skrämde mina föräldrar rätt mycket.

Farbror Fläsk förändrade allt

På en skidsemester smyger Berggrens romangestalt iväg med sin mamma till afterski där de ser bandet Farbror Fläsk, och hans liv förändras. Kort därefter startar han hårdrocksbandet "Flaming future" tillsammans med sin mobbare och med hjälp av sin kristna musiklärare, och snart repar de för att spela upp en låt på "Bingolotto".

Boken har många träffsäkra oneliners, som "Att vara fet är nästan alltid dåligt – förutom när du skallar en julgran", och målande beskrivningar som "Tiden var ännu en grön banan". Samtidigt finns det en oväntad svärta i berättelsen. Som när Felix reflekterar över självhatet i fetman och bekräftelsen han får av att vara smal.

– Det svåra har varit att hitta en tonträff som är bra. Personligen hatar jag böcker som är uttalat roliga, säger Marcus Berggren.

Han övervägde att tömma boken helt på humor men övertalades av förläggaren att "spela sitt starkaste kort".

"Jag kom in i allvaret igen"

TT: Har det varit svårt att inte skämta bort det som varit allvarligt?

– Först var det svårt att inte skämta bort det och sen var det svårt att skämta, om du fattar? Jag kom in i det och var där igen, på platser jag varit tidigare i mitt liv och kände allvaret.

Under skrivprocessen har Marcus Berggren återkopplat med människor som förekommer i boken och låtit dem läsa. Vissa har han inte haft kontakt med på tio år och mötena har rivit upp gamla sår, men nu är han "ute på andra sidan".

TT: Vad har varit svårast att skriva om?

– Sånt som ätstörningar, droger och fruktansvärda svek mot vänner. Jag tänkte först att jag skulle skita i det men det kändes oärligt. Ska jag göra det här så kan jag inte måla upp en bild av hur jag vill att det ska vara. Det blir som när Lasse Åberg skriver sina filmer om att han får ligga med den snygga tjejen, säger Marcus Berggren.