Allt tog sin början 2014 när hennes föräldrar bestämde sig för att sälja restaurangen Bamboo Garden på Södermalm i Stockholm. Lap-See Lams mormor hade öppnat den på 70-talet och fast varken hon eller hennes syskon hade några tankar på att ta över den satte försäljningen i gång något inom Lap-See Lam – en process hon fortfarande befinner sig i.

Det var rädslan över att kinakrogarna och deras kulturhistoriska arv håller på att försvinna eftersom nya generationer inte vill driva dem vidare som fick Lap-See Lam att ta med sig skolans 3D-skanner till flera olika kinesiska restauranger i ett försök att bevara dem för sig själv, och eftervärlden.

– Det började i min egen personliga känsla att den restaurang jag vuxit upp på skulle försvinna men kom snabbt att breddas. Kinakrogen är en tydlig plats och symbol för den här tiden, diasporan och kulturhistorien. Men samtidigt en föreställd och konstruerad bild av "det kinesiska”. Jag tänkte att kinakrogens visuella språk var så bärande för platsen, och att platsen därför måste dokumenteras.

Tekniken brast

Lap-See Lam hade en nästintill utopisk förhoppning att skannern skulle kunna dokumentera krogarna i form av exakta modeller. Men under postproduktionen upptäckte hon håligheter av tekniska missar, och att folks rörelser och annat också kom med.

– Det misslyckandet öppnade upp för alla de här tankarna kring minnen och platser, och omöjligheten i att spara ned dem – som sedan har blivit till de här verken.

Alla hennes verk hittills har sin grund i det skannade materialet från krogarna.

Det första verket "Mother's tongue" (ett samarbete med Wingyee Wu) skildrar "kinakrogens berättelse" – början, förändring och spekulativa slut. Hennes andra verk "Phantom banquet" är ett stämningsfullt, snudd på spöklikt vr-verk som är en fortsättning på "Mother's tongue":s första kapitel – relationen mellan mor och dotter och generationskonflikten inom krogarna.

I sitt "Sommar i P1" som sändes i slutet av juli byggde Lap-See Lam vidare på den narrativa delen av sina verk och kinakrogarnas historia, från 1700-talets europeiska kineseri via Ostindiska Kompaniet till i dag. Radioformatet tvingade henne att sätta ord på det hon vill förmedla på ett mer konkret sätt än vad hon annars gör i sin konst.

Eget uttryck

Här utvecklade hon också figuren Singing Chef som presenterades i slutet av "Phantom banquet" och som kommer att ha en bärande roll i hennes kommande soloutställning på Bonniers konsthall till våren. En figur som delvis vuxit fram ur en upplevelse hennes bror hade på en kinakrog i Eskilstuna där han tyckte att krögaren var lustigt lik deras pappa.

– Jag blev intresserad av den rollen som finns på de här platserna, ofta är krögaren en äldre, kantonesisk, karismatisk man. Det blev ett frö som jag spann vidare på. Singing Chef är också lite som kaninen i "Alice i underlandet", en ledsagare som för oss framåt.

Lap-See Lam själv säger att hon arbetar med så många olika typer av former och konstnärliga uttryck för att kompensera för att hon inte har något särskilt som hon är riktigt bra på. Andra skulle nog beskriva henne som en multitalang som sömlöst rör sig mellan dåtid, nutid och framtid, mellan fantasi och verklighet, och olika konstformer.

Samtidigt finns hennes eget uttryck ständigt där – de suggestiva, spöklika och poetiska skildringarna av platser på väg att upplösas.

Collageartat och musikaliskt

I den vitmålade ateljéns höga tak hänger kostymer i papper med olika mönster och skuggspel. Det är Singing Chefs kostymer, som ska vara en del av utställningen på Bonniers konsthall tillsammans med bland annat ett ljudverk och ett skuggspel.

Lap-See Lam beskriver sin skapandeprocess som "collageartad" och "musikalisk", en prövande process där konstverken växer fram och hakar i varandra.

I hennes skapande finns en ambivalens: gör hon den här konsten för att det förväntas av henne som tredje generationens svensk-kines eller för att hon verkligen vill.

– Det finns en dubbelhet i att behöva representera något. Dels handlar det om att ta ägande över historien, att få folk att se platsen på ett annat sätt, mindre schabloniserat och svartvitt, dels om att befria mig själv från just denna historia.

Lap-See Lam har i perioder funderat på att bryta sig loss och göra konst kring något helt annat. Men samtidigt känner hon sig inte färdig. Kanske är det en livslång process.

– Jag hade ett fint samtal med en person som sade att det här kanske är ditt sätt att säga farväl till platsen. Mitt långa, utdragna sätt att göra det på. En sorgeprocess på något vis.