– Skulle det gå förbi en duva med skadat ben nu skulle jag få gråten i halsen, säger Molly Nutley.

Vi träffas på hennes stammisfik, Cykelcafé Le Mond på Södermalm i Stockholm. Nutley, 26, beskriver sig som väldigt känslodriven, något som både underlättar och utmattar i hennes jobb som skådespelare och numera också regissör.

– Om någon behandlar mig eller någon i min närhet illa kan jag bli jävligt arg. Jag agerar snabbt på mina känslor. Både på ilska eller om jag blir ledsen, men även om jag blir jävligt pepp eller glad. Som när jag regisserade. Jag är säkert en ganska jobbig människa, jag har svårt att hålla tillbaka det jag känner, säger Molly Nutley.

Nutley har många järn i elden mitt i sommaren. Efter att nyligen ha spelat huvudrollen i Netflixfilmen "Dancing queens" är hon vid intervjutillfället uppe i repetitioner för pjäsen "En droppe honung" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Där spelar hon och hennes mamma Helena Bergström mor och dotter, i en skildring av arbetarkvinnor i Englands 50-tal.

"Dumt att ignorera mitt privilegium"

Molly Nutleys föräldrar är det kända regissör- och skådespelarparet Colin Nutley och Helena Bergström, som hon jobbat tillsammans med många gånger. Att växa upp i en känd filmfamilj är ett tveeggat svärd, förklarar hon.

– Det är svårt, det är en inre kamp det där. Jag ser så mycket upp till mina föräldrar men jag har stunder då jag känner att "Gud jag hoppas att folk förstår att jag jobbat jättehårt för att vara där jag är i dag". Det är klart att det är ett otroligt privilegium, det tror jag är väldigt viktigt att inse. Annars hade jag varit väldigt verklighetsfrånvänd, säger Molly Nutley.

Det finns naturligtvis baksidor med att vara ett så kallat "kulturbarn". De som inte gillar hennes mamma och pappas filmer kan vara fördomsfulla mot henne, eller så förväntar sig folk en särskild sorts prestation från henne på grund av den hon är. Men Molly Nutley har aldrig funderat på att göra som exempelvis skådespelaren Nicolas Cage, som bytte namn från sitt kända familjenamn Coppola.

– Det är dumt att ignorera sitt privilegium, jag kommer inte byta namn, säger Molly Nutley.

Svåra känslor

I slutet av augusti kommer serien "Håll andan" som Nutley regisserat för TV4 och C More. Målgruppen är så kallade "tweens", barn i åldern 11 till 12 år som börjat tänka på hur det är att gå i gymnasiet.

– Det jag gick igång på var att det är en målgrupp som är väldigt viktig och som ofta inte får serier riktade till sig, säger Molly Nutley.

Serien är inspelad på Gotland och utspelar sig på ett kollo. Mobiltelefoner konfiskeras och ungdomarna möter många svåra känslor för första gången; som att bli förälskad, bli arg och bli riktigt sårad. Molly Nutley vill förmedla hur det kändes då.

– Alltså första gången jag blev sårad kändes det som döden och första gången jag blev kär tog känslan över så mycket att det inte gick att tänka på något annat. Vi som jobbade med serien ville ta de känslorna på blodigt allvar, även fast jag själv kanske inte är kvar där.

Nyanserar Instagrams fasad

För Molly Nutley är det viktigt att vara verklighetstrogen och tillåta mänskliga skavanker. Särskilt för unga, som hon menar pressas hårt av instagram-kulturens konformism. Ett ämne hon gärna dröjer sig kvar vid.

– Just nu känns det som att det är en så himla tuff tid för unga att växa upp i, med sociala medier ska allt vara så perfekt. Men det är ju just det: ingen är på något sätt perfekt och det är det som är det fina med människor, säger Molly Nutley.

TT: Vad kände du saknades i ungdomsgenren som du ville tillföra?

– Mångfald och igenkänning. Alla ska kunna relatera och då är mångfald jätteviktigt för att kunna utvecklas i Sverige, där vi tror att vi är bäst på det fast vi egentligen inte är det.

– Som ung med drömmar om att bli skådis måste du kunna se att det finns någon annan som ser ut som du, för att den personen ska kunna drömma och känna att "där kan jag också få plats".

Hennes inställning till regissörsyrket är inbjudande. Nutley understryker att hon ser på filmarbete som en kollektiv prestation där alla drar sitt strå till stacken och där andras perspektiv välkomnas i manusarbetet.

– Jag tror att man får en rikare historia om man bjuder in till processen. Det är där man kan göra historier som är mer verklighetsförankrade. Jag kan till exempel inte veta till hundra procent hur det är att vara man. Som kvinna har jag en bild som är färgad av hur jag ser på män, deras resa och problematik. Så då får jag ta in en man, och förhoppningsvis kan män börja ta in kvinnor också.