Anders Roslund är som vanligt ett säkert kort. Hans nya ”Lita på mig” är som man förväntar sig från hans håll en både svidande vidräkning med samtiden och en mycket spännande berättelse. Den trivsamme grinvargen till kommissarie Ewert Grens är för en gångs skull i lyckliga omständigheter: han är kär och har ett fint förhållande till sitt låtsas-barnbarn. Men det blir inga böcker av det och snart är han indragen i en härva av giftsprutor, trafficking och organhandel. Det är lika vidrigt som det brukar vara och då får förstås undercovermästaren Piet Hoffman rycka in. Roslund skriver i en klass för sig och denna elfte bok med Grens-Hoffman är verkligheten nära (se bara Magda Gads reportage om organhandel i Afghanistan). Men hur slutar det egentligen? Väntar med spänning på nästa bok, även om detta äventyr avslutas här.
Mari Jungstedt leder över Roslund i antal titlar. Hennes nya ”Där den sista lampan lyser” är hennes sextonde med Gotland och kommissarie Anders Knutas i huvudrollen, ibland lite osäker på vem av dem som är den egentlige huvudpersonen. Som vanligt är nästan Knutas och relationerna runt honom mer spännande än brottet. Två tonårspojkar samtidigt som den pensionsnära Knutas måste bestämma om han vill bli far än en gång, hans yngre partner Karin Jacobsson är oväntat och osannolikt gravid (hon är ändå fyllda 50). Det blir mycket grubbel medan sökandet intensifieras. Som väntat en smått självläsande roman med mycket sorg och psykologisk skärpa.
Sorg, ja, det är förstås en självklar ingrediens när berättelser handlar om ond bråd död. Förutom den lättnad läsaren kan känna av att inte vara drabbad så fungerar nog deckarna som en bearbetning för den saknad och sorg man själv känner.
Kalla fall är populär genre. I Mats Ahlstedts nya ”Osynligt offer” blir polisen Fatima Wallinder chef för ”Kalla fall-gruppen”. Hon tar upp utredningen om en kvinna som försvann för tjugo år sedan. Det leder henne in i en historia långt värre än hon kunde ha föreställt sig. Ahlstedt är en duktig och inte minst engagerad berättare med en intressant huvudperson. Den som läst honom tidigare kommer att bli helt nöjd här också.
Ett fenomen nu för tiden är att även debutanter verkar ha en serie planerad från start. Anna Breitholtz-Monsén första heter ”Stranden” och på omslaget står ”en Lina Lantz-deckare”. Men det kan hon vara värd, författaren och hennes huvudperson med det kanske alltför stajlade namnet får gärna återkomma. Inte alla brottsbekämpare som förutom talang på det området driver kattpensionat och har en underbar morfar. Samt löser gamla och nya mord på samma gång.
När man tycker att det blir för verkligt och tungt är Dag Öhrlund ett säkert kort. När han avslutade serien om psykopaten Silfverbielke tog han vid med den om Suzanne Eriks, hovrättsdomare, och om inte helt psykopat så näst intill. Samtidigt som hon ser till att de som verkar ha undkommit rättvisan ändå får ett gruvligt straff drar hon sig inte för att gå samma våldsamma väg med de som står i vägen för hennes begär - om det så är deras paradvåningar eller kroppar. Ibland aning gubbigt men oftast fyllt med svart humor och överraskningar. Och i ”Dom meddelas redan i natt” finns ju som vanligt sympatiske kommissarie Ewert Truut med.
Utrikes då. En av sommarens bästa är M W Cravens ”Svart sommar”. Där fortsätter han med det udda paret Washington Poe och Tilly Bradshaw. En inbjudande skildring av ett avsides stycke England och dessutom en härligt snårig intrig. Första kapitlet handlar om en måltid och är bland det hemskaste jag läst i sin detaljrikedom om vad som ska vara en av jordens läckraste rätter.
Franske Olivier Norek tar oss med ut i gängens förorter, och det kan låta märkligt välbekant. I ”Kod 93” tar han dock konceptet en bra bit till och åstadkommer en mycket spännande och överraskande historia som startar med att det ringer i en mobil under pågående obduktion – inifrån liket.
Anne Holt gör möjligen sin hjältinna, före detta stjärnadvokaten Selma Falck, alltför superhjältig, även om det dämpas av hennes allmänna otrevlighet. I tredje boken om henne, ”Mandelaeffekten”, leder brotten högt upp i samhällets maktkorridorer. Holt är en av de bästa men kanske var de tidigare i serien lite bättre, men då är det också med sig själv hon tävlar. Lite extra krydda är det också med en kvinna i huvudrollen som inte direkt är snövit och genompräktig.
