När Emma Broomé valde Stockholms stadsbibliotek som mötesplats för intervju och fotografering var det utan tanke på att hennes kommande titelroll som Röde Orm tar sin början på ett bibliotek.
"Orm" textar hon nu, först på handen, under en fotosession som övergår till en performance. Emma Broomé smetar ut läppglans över munnen och sätter på sig den ena enorma guldringen efter den andra. Inte för att behaga, förklarar hon senare, utan snarare som om peruk, smink och attiraljer vore kängor med tillhörande maskingevär. Genom att iaktta omgivningens reaktioner tycker hon sig förbli subjekt.
– Jag är ganska rädd och generad, då är det lättare att ha ett slags rustning, det blir ett försvar för att inte stanna kvar i verkligheten, ett sätt att förhöja den eller förvrida den.
TT: Vad är du rädd för?
– Mycket, väldigt mycket. Och det sofistikerade och tillrättalagda är inte min grej. Det upproriska är roligt, det kan fortfarande vara ömt och snällt och trevligt. Då kan man bli personlig, men inte privat. Jag bär på hemligheter.
Hejar glatt
Två förbipasserande folkmusiker från Hälsingland skiner upp när de upptäcker henne – nu utan peruk och läppglans. Hon hejar glatt. Emma Broomé växte upp i Bollnäs, spelade barnteater på Teaterverkstan och Scenfröna. Hon gick fotbollsgymnasium men visste instinktivt att det var skådespeleriet som gällde. Hon kom till Stockholm för att utbilda sig. Ändå dröjde det innan hon upptäckte att Sverige har fyra teaterhögskolor och ännu längre innan hon kom in.
– Jag visste det kanske inte som barn men skådespeleriet är en plats för existentiella frågor, för mycket fantasi och lek. Och lekt, det har jag gjort gediget, ända sedan jag var liten. Det underlättar kanske det svåra, men jag har också någon odödlig tro på att konst kan beröra. Och eftersom jag inte kan bli läkare kanske jag kan hjälpa till med läkning på annat sätt.
Debuterade i blöjkostym
Direkt efter scenskolan fick hon bära blöjkostym på Dramaten där hon spelade Barbro Lindgrens klassiska barnboksbebis Max i "Titta livet!". Men i rollregistret finns också Jackie i Sara Stridsbergs "Beckomberga", och det var också Stridsbergs kärleksförklaring till det baktalade gamla mentalsjukhuset som ledde Emma Broomé till Observatorielunden och i förlängningen till den undangömda poesihörnan inne på stadsbiblioteket.
Platsen hade en avgörande betydelse för hennes rollfigur. För att få en fysisk och sinnlig ingång till pjäsen gick Emma Broomé både dit och till byggnaden som en gång var Beckomberga.
– Där blev jag faktiskt inlåst. Jag tog mig in via en lägenhetsvisning, ju högre upp i byggnaden jag kom desto mer mentalsjukhus blev det. När jag kom ner igen var visningen slut och jag var inlåst. Jag bröt mig ut och sprang till bussen.
Kyrklig känsla
Rotundan i stadsbiblioteket och att vara omsluten av alla böcker inger henne en närmast kyrklig känsla. Ändå är hon inte alls den storläsare som hon skulle önska. Hon släpar böcker hit och dit men får sällan ro. Poesi däremot går bra, och i sommar läser hon bland annat Tornedalspoeten Dagny Keisu Lindquist som hon allra först träffade på konstnären Markus Öhrns festival på Teater Institutet i just Tornedalen i januari. Nu har hon umgåtts med Dagny Keisu igen under en tre veckor lång semesterresa tillbaka samma plats.
Mentalt är Emma Broomé fortfarande långt borta från Stockholms innerstad.
– Jag har zoomat ut. Jag är naken i älven.
Inför rollen som Röde Orm har hon än så länge varken besökt Birka eller någon annan vikingamiljö. Alexander Mørk-Eidems uppsättning av Frans G Bengtssons klassiker skulle haft premiär i mars men är i dagsläget coronaframflyttad till september. Ungefär samtidigt visas tv-serien "Sommaren -85" där Emma Broomé spelar den ensamstående mamman Åsa.
– Det är en varm och fin miniserie om relationer och moderskap, om arbetarklassen och om att vara ensam och rädd.
Den krigiske vikingen då? Hur närmar hon sig honom?
– Jag hade en förväntan på rollen som gränslös erövrare som grotesk, obscen, vansinnig och att den skulle kunna frigöra något äckligt i mitt skådespeleri, en roll som oftast inte tilldelas mig i egenskap av 35-årig kvinna, framför allt inte på teatern. Om det blir så återstår att se. Men det är det som jag går igång på.
TT: Du är inte rädd för att vara ful på scenen?
– Nä. Och den dag jag blir det får man smälla till mig hårt. Jag är fåfäng på väldigt många andra plan, men det absurda och groteska tycker jag om.