Det är fullt av kaffeserviser på scenen. Där finns brickor, koppar samt torktrasor och flera olika förkläden – som skvallrar om ett liv inom hemmets väggar. Kristina Sandbergs tre böcker om Maj har kokats ned till ett femtiotal korta scener ur vardagen, i pjäsen "Maj".
– Vi vill att det ska kännas som vardag, för att det är det som är ens liv. Hur man lagar mat, eller tar barnen till skolan. Större delen av ens liv är så, i alla fall mitt, säger regissören Ellen Lamm, som beskriver en "stillsamt ångestskapande vardagsdramatik".
Den vardagliga berättelsen påminner oss också om vår egen livscykel, tycker hon.
– Det är en ganska medelålders föreställning, för någonstans handlar det om vår korta stund på jorden.
Visar kvinnoarbete
Föreställningen skulle egentligen ha haft premiär den 24 mars, men två veckor före det stängde Dramaten på grund av pandemin. Nu är pjäsen både extra genomrepeterad och coronaanpassad och Ellen Lamm tycker att det är "väldigt tillfredsställande" att till slut få välkomna publiken.
Böckerna, liksom pjäsen, skildrar hur Maj blir gravid i ung ålder med en något äldre man. På grund av konvenansen gifter de sig, och Maj flyttar från sin familj och sina drömmar för att leva som hemmafru.
– Jag har inte sett en pjäs om en hemmafru från Örnsköldsvik på Dramaten förut. Så att ställa Maj där är en typ av budskap, säger Ellen Lamm.
Själv tyckte hon att trilogin gav henne en stark fysisk känsla av att befinna sig i Majs kropp. Hon blev medveten om ett kvinnoarbete hon själv kunde: som att sätta en deg, eller skura ett golv.
– Man får också syn på en arbetsfördelning i hemmet som fortfarande inte är helt jämn.
Tillkortakommanden
Pjäsen ger en inblick i äldre generationers kvinnoliv, tycker Ellen Lamm. Då fanns inte rätten till abort, vilket gjorde Maj ofri. Att kunna välja sin egen väg var också en klassfråga, menar hon, och pekar på att det till stor del fortfarande är det.
– Maj kan inte lämna sin man och förvärvsarbeta med ett litet barn. Inte bara på grund av tiden, utan också på grund av sin samhällsklass, säger hon.
Prövningarna gör Maj barsk och sträv, och Ellen Lamm uppskattar det mångfacetterade porträttet. Det är Ellen Jelinek som fångar Majs utveckling.
– Jag får börja gestalta henne när hon är ung och fortfarande har ett hopp, hon vill någonting, hon har gott självförtroende. Men i nästa steg är hon redan med barn.
Ellen Jelinek visar Majs rädsla, stolthet och strävan. Hon tror också att många kan känna igen sig i de tillkortakommanden som Maj konfronteras med.
– Jag ser mig själv som kvinna och mamma, det är lätt att se att man biter ihop ibland, man gör det man ska för familjen. Jag ser det överallt. Där ska det bli intressant att veta vad de som är yngre ser? De som är i 25–30-årsåldern, vad kan de få med sig?