– Att filmen skulle vara så aktuell var ju inte direkt vår målsättning, säger regissören Bartlett Sher till TT i telefon från hemmet i New York.
– Det är oerhört upprörande. Men vi säger inte att den historia vi berättar har konsekvenser för det som nu händer. Jag är konstnär, jag gör mitt jobb, vem vet vad som är möjligt. Men att försöka få till en dialog skulle vara bra.
Bartlett Sher är en av USA:s mest hyllade teater- och operaregissörer och har av New York Times sagts vara en av landets mest innovativa och nyskapande regissörer.
Ägde rum i hemlighet
”Oslo” handlar om fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina 1993, det som skedde i hemlighet och som ledde till det berömda handslaget i Washington mellan Yassir Arafat och Yithzak Rabin, med en leende Bill Clinton i bakgrunden. Förhandlingarna var ett initiativ av det norska paret Mona Juul och Terje Röd-Larsen, och ägde rum utanför Oslo i allra största hemlighet.
– Detta hände under en tid då man mer än i dag trodde på att världen kunde förändras. Det var olika saker som fick dem att agera. Han hade varit i Gaza, hon i Egypten. De undrade om det fanns möjligheter att få de stridande parterna att samtala om detta utan att någon visste om det, och att det skedde på ett ställe där de också kunde umgås, äta middag, samtala med varandra, berättar Bartlett Sher.
Eftersom mötena ägde rum i hemlighet, hur vet man då vad som sades i huset långt utanför Oslo?
"Allt är komprimerat"
– Det här är ett porträtt, inte ett fotografi. Alla är i det stora hela ense om vad som hände, jag tror vi är tämligen nära vad som hände. Men allt är självfallet komprimerat, såsom det blir när man skildrar något som verkligen har hänt i en pjäs.
Från början är ”Oslo” en pjäs, skriven av JT Rogers. Den hade premiär 2016 på Broadway, blev en stor framgång och belönades med ett pris på Tonygalan. Vem som regisserade teaterversionen? Bartlett Sher.
– Pjäsen var nästan tre timmar lång. Vi skar bort en timme, vi strukturerade om den, vi ville göra en film, inte en filmatiserad pjäs. Och vi ville att handlingen skulle berättas ur Monas synvinkel, det var oerhört viktigt.
