När särlingskonstnären Henry Darger flyttade från sin lägenhet i Chicago till ett vårdhem på 1970-talet upptäckte hyresvärden en 15 000 sidor lång fantasryroman och hundratals illustrationer i hans hem, som Darger aldrig hade publicerat eller ställt ut. Hans märkliga berättelse om "The Vivian Girls" är fortfarande inte särskilt känd. Den har av förklarliga skäl heller aldrig dramatiserats i Europa, enligt regissören Linda Forsell.
Men nu tar hon och dramatikern Felicia Ohly sig an verket på Göteborgs Stadsteater. I det enorma materialet har de framför allt fokuserat på Dargers illustrationer, som har inspirerat allt från scenografin till musiken, och som varje scen utgår från. När bilderna först hittades ansågs de vara kontroversiella, berättar Linda Forsell.
– För de skildrar ofta små barn som utsätts för våld och som ofta är nakna och det är mycket tortyr i bilderna. Men det är samtidigt många skildringar av flickors motstånd, äventyr och deras utopiska samvaro med varandra som också är väldigt unik, säger hon.
"På deras sida"
Verket handlar om hur sju systrar kommer till fantasiriket Glandelinia, där barnen är förslavade av de vuxna i en värld härjad av bränder och stormar. Systrarna startar en rebellgrupp för att frita alla barn – och Linda Forsell ser en rad paralleller till dagens samhälle.
– Vi berättar inte rakt av om i dag men man kan inte värja sig från att göra kopplingar till det som händer i Ukraina, där barn stjäls från sina föräldrar — vilket också händer i Dargers berättelse och är något som ofta används i krigföring. Flickors uppror och revolution som hela föreställningen handlar om händer nu också i Iran, säger hon.
Linda Forsell har ofta sett flickor skildras på ett oreflekterat sätt i kulturen, utifrån manlig, vuxen blick. Själv har hon de senaste tio åren arbetat med att gestalta ung femininitet och hon tycker att Dargers förståelse för maktrelationer mellan barn och vuxna, femininitet och maskulinitet är unik. En del av förklaringen står att finna i den flera tusen sidor långa självbiografi som man också hittade, där det framkom att Darger själv som liten hade utsatts för övergrepp och våld.
– När man först hittade hans verk tänkte många ”det är en äldre man som skildrar våld mot barn, han måste ha en fetischerande och kanske sexualiserande blick på dem”. Men den blicken som ofta finns på flickor finns inte i det här verket, han är 100 procent på deras sida, säger Linda Forsell.
Flickkollektiv av hjältar
I verket finns också könsöverskridande inslag, flickornas femininitet är varken traditionell eller enkelt definierad. Men medan litteraturen är full av pojkars uppror och hjältedåd är det flickorna som står i centrum här – för ovanlighetens skull dessutom ett helt kollektiv av flickhjältar.
De bjuder ett slags "feminint, barnsligt motstånd", enligt Linda Forsell.
– De använder sig inte av ett klassiskt patriarkalt motstånd som att slåss eller skjuta. De lurar soldater, de gömmer sig och använder sin flickighet som strategi. Det är något som man väldigt sällan får se, vad flickors motstånd kan vara.
Att skildra våldet var hennes största utmaning, hon vänder sig mot hur populärkulturen ofta exponerar nakna flickor som offer. Här berättar flickorna istället själva om vad de utsatts för. På barns vis leker de också för att hantera en mörk verklighet. Linda Forsell ser en potential i det barnsliga: barnen vågar stanna i mörkret, samtidigt som de kan fantisera om utopin.
Föreställningen är också humoristisk – och Linda Forsell har låtit vuxna i olika åldrar och av olika kön gestalta flickorna. Det finns något "härligt frigörande" med en femtioårig man som spelar en tioårig flicka, konstaterar hon.
– Det finns en kraft i att femininiteten får ta över teatern, som annars är väldigt rationell och maskulin — man ska artikulera och ta plats. Men det går inte i den här historien. Det tycker jag är spännande, för inom teatervärlden finns inte så många flickroller. Att spela ung femininitet på scen, det är unikt i sig, framför allt på en institutionsteater som denna.