Kanske är det också första gången som nationalscenen i Stockholm ger ett kammardrama som utspelas på en Finlandsbåt?

– Det kändes som något som passar på scenen, man befinner sig där och det går inte att kliva av eller gå därifrån, säger Nina Wähä.

I sin tredje roman "Testamente" skildrade hon en tornedalsk storfamilj som ett minisamhälle med olika syskonallianser och intriger. Familjedramatiken går igen även i "M/S Tiamantti", en dramakomedi och musikteater om tre systrar som är uppvuxna i Sverige.

Med sig på färjan har de askan efter sin mamma Tia, finsk arbetskraftsinvandrare, som dessutom jobbade ombord på just denna båt. För kollegorna, varav många är sverigefinska eller finska, blev hon "Tiamantti", en ordlek med det finska ordet för diamant.

– Det blir en krock mellan de så kallade "svenska systrarna" och hur de förhåller sig till sitt förflutna. Det är ett familjedrama men jag ville också berätta om personer som är "service". Man är så osynlig när man jobbar med det, men man är ju ändå närvarande och har egna drömmar.

Åkt "ganska mycket"

Nina Wähä skildrar en miljö som hon känner sedan tidigare. Som barn tillbringade hon sommarloven i finska Tornedalen hos mormor och de många kusinerna.

– Jag har åkt ganska mycket Finlandsbåt både som barn och som festande ungdom och också nu som vuxen med egna barn, när man ska resa, eller bara för att det är kul, berättar hon.

I scenografin finns Finlandsfärjans rundade bardisk med tillhörande sittplatser. Systrarna har ingen hytt, de blir mer och mer berusade och är dessutom i vägen för personalen som de lär känna, berättar Nina Wähä. Systrarna har också olika uppfattningar om vad som ska göras med askan och resan utvecklas till en uppgörelse med barndomen.

– De säger i början att "det som händer på båten stannar på båten" och alla vi som har åkt en sådan kryssning vet att det är en speciellt stämning. Man kan känna sig full bara av att gå ombord, och det här förvärras av att de kör in i en dimbank och blir stående.

"Dansbandspunk"

Men för att systrarna skulle våga uttrycka sina innersta rädslor blev hon tvungen att skriva låttexter.

– En av skådespelarna (Mitja Sirén) har tonsatt dem i något vi kallar "dansbandspunk" tror jag, ha ha. Där vettet tar slut brister de ut i sång.