Medan korpen Shu är skeptisk till den nya planeten som de styr mot väntar sig resten av djuren ett paradis. I Erik Gedeons nya föreställning, som får urpremiär på Uppsala stadsteater 25 september, har 8,7 miljoner djurarter packats in arken "Dvalhalla". Men den här gången är det Eva och Adde som styr farkosten.
– Det finns två historier i Bibeln som jag tycker är roliga, egentligen de enda som jag tycker är intressanta. Historien om syndafallet med Adam och Eva, och den om syndafloden. Jag har knutit ihop dem till en modern Noaks ark, säger den schweizisk-svenske regissören Erik Gedon.
Kanske kommer idén också från att han har många präster i familjen, funderar han.
– Eftersom jag som ateist inte längre kan ta Bibeln på allvar måste jag kanske hitta en annan kanal där jag kan försöka hantera de här sagorna.
Människan inte räddningen
Den science fiction-doftande historien drar in såväl "Star trek" som Charles Darwins evolutionslära – till tonerna av 70 olika musikstilar. Den moderna arkens Noak är inte en gudalik hövding, här är hon en människa som predikar att allt djuriskt liv hör ihop i en stor familj och att människan själv är ett djur.
Men efter ett tag kommer Eva insläntrande med ett stort köttben i handen, medan kossan Alex rullar in trebent i rullstol, och uttrycker en förhoppning om att han ska smaka bra.
– Det är lite som att en schnitzel på en restaurang börjar sjunga ”kul att vi möts”, säger Erik Gedeon.
Det står snart klart för djuren att människan inte är deras räddning. Tvärtom har Dvalhalla problem med sin energiförsörjning och måste stängas ned. Sju miljoner arter kommer då att stryka med men det bekymrar inte Eva nämnvärt.
– Under pjäsens förlopp blir det tydligare och tydligare att vi inte är någon familj utan att människan härjar, hatar och härskar precis som vi vill, säger Erik Gideon.
"Glad-dystopi"
I pjäsen står dock människan på förlorarnas sida – det inser till och med superkvantdatorn Teus – och djuren får slutligen sin revansch. Skeppsläkaren och musen Zehava, den forne lejonkungen Ahote samt hunden och försteofficeraren Rufus – de är allihop en bild för den nödvändiga biologiska mångfalden, menar Erik Gideon.
Han kallar pjäsen för en "glad-dystopi". Den är den sista i hans trilogi om människans villkor, som inleddes med "Den fria viljan" och "Meningen med döden". Den är också den mörkaste, menar regissören själv.
– Det finns så mycket allvar att jag är glad om komiken överhuvudtaget kommer fram. Mänsklighetens historia är jättesorglig och i nuläget tror jag att fler och fler börjar fatta att vi är planetens fascister. Vi förstör och utplånar andra och håller på att utplåna oss själva, säger han och fortsätter:
– Jag har valt humor och musik som sockerbiten som medicinen ska sväljas med. Men det är det svartaste budskapet jag någonsin har satt upp eller skrivit.