På 1840-talet lämnar tre judiska bröder ett antisemitiskt Europa där de inte ens får starta och driva företag som de vill. I stället bygger de upp ett nytt liv i den amerikanska södern där de börjar handla med bomull. 25 år senare har de huvudkontor i New York där deras företag så småningom övergår till att bli en bank.
I "Lehmantrilogin" följer den italienske dramatikern Stefano Massini familjen i tre generationer fram till 1980-talet. Hans pjäs handlar med andra ord inte om konkursen 2008 som fick den amerikanska bostadsbubblan att spricka och stora delar av världsekonomin att frysa till is. Däremot om vägen dit.
– Det handlar om vårt ekonomiska tänkande, om hur våra tankar kring företag och ekonomi har utvecklats från mitten av 1850-talet ända fram till i dag, säger regissören Carolina Frände, i dag även doktorand i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Slutade som teaterchef
Efter 16 år som teaterchef, därav tio på Kulturhuset Stadsteaterns scen i Skärholmen, bestämde hon sig inte för att sluta regissera men för att ta en paus från chefskap. Även om det sammanföll med turbulensen kring Benny Fredrikssons avgång och självmord var det inte själva anledningen.
– Jag behövde en paus. Det hade inte specifikt att göra med behandlingen av Benny, men det var väldigt mycket som kom i schwung under den där perioden, både hur det gick till när Benny avgick och vad som hände efter det. Det var också en metoo-höst, som för Kulturhusets del blev tvärt avbruten, fokuset förflyttades. Det är klart att det påverkade mitt beslut, men det var inte därför.
"Prata om idéer"
Även om hon forskar om ledarskap inom scenkonst – inte om banker och bostadslån – knyter hon ihop sina båda världar genom uppsättningen av just "Lehmantrilogin".
– Det är en pjäs som vill prata om idéer. Den vill att människor ska fundera över hur det hänger ihop. Vi står ju mitt i en tid då vi behöver tänka på de här sakerna i relation till klimatkris och pandemi och annat. Vårt sätt att leva ekonomiskt eller tänka kring ekonomi är inte riktigt hållbart, det vet vi ju. Därför blir det intressant att titta på det.
Frändes förhoppning är att pjäsen ska göra det tydligt att det ekonomiska systemet inte är en naturlag utan att det är beroende av människors beslut – och därmed är möjligt att påverka.
– Det är inget som bara har uppstått, det är inte som gravitationen. Vi måste hålla fast vid den tanken, för det är bara genom den som vi kan förändra det som behöver förändras.