Alejandro Leiva Wenger har nästan glömt tillvaron under coronapandemin. Men på kort tid ställdes tre av hans pjäser in – den helt färdiga "Pappas födelsedag" så sent som dagen före premiären. I höst får den äntligen möta en publik, på Dramaten. I ett slags ketchupeffekt gör han flera andra pjäser, samtidigt som nyutgåvan av debutboken "Till vår ära" kom i vår, och valdes som bok i projektet Stockholm läser.

– Jag blev totalt överraskad och glad. Mest för han som skrev boken, 23-24-åringen, säger Alejandro Leiva Wenger när vi möts för en intervju – ett sammanhang han fortfarande har vissa svårigheter med.

Novellerna i "Till vår ära" lyftes upp som en litterär sensation när boken gavs ut 2001 och Alejandro Leiva Wenger var inte beredd på de dagliga intervjuförfrågningarna.

– Jag minns att jag slutade svara i telefon. I dag kan jag tänka ”jag kunde ha pratat mer om boken”. Men jag hade ingen kontakt med litteraturvärlden och hade inte gått några skrivarkurser. Jag var inte van att prata om texterna. Så jag blev nog lite skraj, säger han.

Försvinnanden och livslögner

De teman som Alejandro Leiva Wenger skrev om då har han fortsatt utforska i dramatiken. Nya pjäsen "Pappas födelsedag", som sätts upp av Frida Röhl, kretsar kring familjen och falska minnen.

– De som har läst den tycker att det handlar om att illusioner och lögner ändå kan skapa gemenskap och vissa tolkar det som något fint. Jag tycker att det är ganska tragiskt, säger han och tillstår att det är en mörk pjäs men med komedins dramaturgi.

Det handlar om en pappa som fyller år och ska firas av sina tre vuxna barn. Men pappan låter förvirrad, och börjar prata otydligt om sina minnen av syskonens mamma, som försvann i deras barndom. Sedan tidig ålder har Alejandro Leiva Wenger varit besatt av människor som försvinner.

– Det kommer nog från när jag växte upp i Chile med berättelser om människor som försvann under diktaturen. Man sade aldrig att de var döda, även om alla förstod.

Han återkommer också ofta till hur livslögner visar sig starkare än sanningen, delvis på grund av all desinformation och alla halvsanningar som är i omlopp.

– Men man behöver inte gå till extremerna, det finns ofta i familjer också, berättelser som alla accepterar fast alla också vet att de inte är riktigt sanna. Nationer funkar ofta på samma sätt, för att upprätthålla en bild av en nation krävs ofta en viss förvrängning av historien, säger Alejandro Leiva Wenger.

Fokus på etnicitet

Hur en berättelse konstrueras har han själv fått erfara på nära håll. Vid tiden för sin debut lyftes Alejandro Leiva Wenger fram som en del av en ny våg författare med invandrarbakgrund, med bland andra Johannes Anyuru och Jonas Hassen Khemiri.

– Det var så mycket fokus på mig och vad folk antog att jag var för person. Som det vi pratade om nyss: man lyfter fram vissa saker. I mitt fall var det ”han kommer från en ruffig förort” och jag kände inte igen mig i de beskrivningarna.

Snarare minns Alejandro Leiva Wenger en uppväxt i förorten Vårberg full av lek och bus. Han vill inte idyllisera men tycker inte att livet var särskilt tufft. Sedan dess har mycket förändrats. Som slangen. En recensent hävdade att boken var skriven på ett språk som ingen över 30 förstår.

– I dag är det tvärtom, ingen under 30 kommer att förstå, säger Alejandro Leiva Wenger och skrattar.

Flera kritiker antog att det var hans egen hiphopinfluerade röst i texterna. En recensent trodde till och med att novellen "Elixir" inte hade korrlästs. Den handlar om ett gäng invandrarkillar som dricker en magisk dryck, varpå de vaknar upp blåögda och förvandlas till perfekta skolelever.

Samma fokus på etnicitet som Leiva Wenger kritiserade då ser han tydligt också i dagens samhällsdebatt.

– Integrationsdebatten har förändrats ytligt – i dag handlar det mycket om gängskjutningar. Men man pratar fortfarande ofta i termer av etnicitet och inte om klass. "Elixir" driver med det, de blir blonda och får blå ögon och då får de jättebra skolresultat, ungefär som att det var det det hängde på.

Andras röster

Språkexperimenten har också följt Alejandro Leiva Wenger, som undersöker hur mycket orden egentligen kan uttrycka. I flera pjäser återkommer han till en person vars egensnickrade svenska ingen riktigt fattar, alltså är han ofta tyst.

– Men på något sätt förstår man honom ändå och han kommer med de djupaste känslorna och tankarna. Det finns något i det som jag tycker är väldigt kul – att alla andra ofta babblar om helt banala saker. Jag tycker om ganska dumma dialoger, när folk pratar utan att säga någonting. Det är jättekul, säger Alejandro Leiva Wenger.

Redan i novellsamlingen låter han främst sina huvudpersoners språk ta plats.

TT: Fanns inte fröet till dramatiken redan i debutens starka personligheter?

– Jo, i efterhand kan jag se att det var så. Jag har alltid gillat att hitta på röster och karaktärer, ibland har jag försökt skriva med min egen röst men det är helt omöjligt. När man skriver dramatik är författarrösten verkligen undanskymd. Och det tycker jag är väldigt skönt.