Anonyma hot – i mejl, telefonsamtal och på sociala medier – har blivit vardag för många som arbetar inom scenkonsten.
2019 genomförde Svensk Scenkonst en enkät som visade att hälften av verksamheterna som tillfrågades hade blivit utsatta för hat och hot de senaste fem åren. Året därpå startade bransch- och arbetsgivarorganisationen ett forskningsprojekt, i samarbete med Högskolan Dalarna, för att få en fördjupad förståelse för fenomenet.
Rapporten ”Hat och hot mot scenkonsten”, där djupintervjuer har gjorts med 27 yrkesverksamma i branschen, bekräftar nu bilden.
– I intervjuerna redogör flertalet för att hat och hot är ett ökande problem. Det förefaller vara en ganska enhetlig bild, att trösklarna har sänkts för vad som får sägas, berättar forskningsledaren Thomas Florén, verksam vid Högskolan Dalarna, Stockholms universitet och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Ingen självcensur
Det som oftast provocerar till hat och hot är ämnen som religion, sexuell läggning, etnicitet och olika former av extremism. Men det är också andra faktorer som samverkar – även rollbesättningar, geografisk plats och politikers uttalanden spelar in.
– Det är komplexa processer där flera faktorer bidrar till att en reaktion utvecklas till ett drev. Det kan vara politiker, skribenter, besökare och till och med folk som inte ens sett pjäsen som reagerar, säger Thomas Florén.
Många av hoten verkställs inte, men borde ändå anmälas, enligt Florén. Polisen talar om ett stort mörkertal, och anmälningarna behövs för att synliggöra problemet. Men det är inte alltid lätt att veta när människors ogillande av en pjäs övergår i något som är juridiskt problematiskt.
Forskarna blev också förvånande av att hoten inte verkar leda till självcensur. Tvärtom sporrar de ofta ensemblen att försvara det fria ordet, demokratin och konsten.
– Även om det är obehagligt finns en positiv sida. Det visar teaterns relevans – och att folk lyssnar och bryr sig. Jag trodde att det skulle finnas mer exempel på självcensur och att man fortsättningsvis väljer bort vissa saker. Det är en stor kontrast mot förtroendevalda och journalister som drabbas, säger Thomas Florén.
Förebygga systematiskt
Av de konstformer som representeras av Svensk Scenkonst är det talteatern som är värst drabbad, jämfört med opera, dans eller nycirkus. Rapporten förklarar inte varför – kanske beror det på den politiska arena teatern har varit sedan 60-talet, enligt Florén. Ibland lyckas teatrar också föra ett konstruktivt samtal kring provocerande frågor, när de bjuder in folk som har reagerat.
– Men med vissa teman är det svårt att få i gång en konstruktiv dialog. Återkommande teman där är etnicitet, extremism i olika former och sexuell läggning, säger han.
Större scenkonstorganisationer är generellt bättre på att hantera hotfulla situationer, eftersom de har mer resurser och specialiserad personal. Men tanken är nu att den fördjupade kunskapen ska leda vidare till mer systematiska strategier för att motverka hot och hat.