250 scenkostymer med upp till fem plagg i varje uppsättning – det är vad som går åt när Kungliga Operan i Stockholm sätter upp "Löftet". Men för första gången någonsin är alla kläder på operans scen inhandlade i second hand-affärer. Kostymdesignern Nina Sandström, som har letat och kånkat under ett års tid, kallar processen för "ett pilotprojekt".

– Jag har kaxigt sagt att jag ska göra 100 procent hållbara kostymer. Det finns inga nysydda plagg med – förutom en bolero men den är gjord av en stuvbit, säger hon.

Det var Operans vd Birgitta Svendén som undrade: "är det möjligt att göra en helaftonsopera med bara second hand-kläder?". När Operans första återbruksopera nu är klar känner Nina Sandström sig "euforisk" över resultatet.

– Första gången jag läste om hur klädindustrin släpper ut mer koldioxid än vad flyget och sjöfarten gör tillsammans bestämde jag mig för att jag skulle kunna vara en person som inspirerar. Jag föreläser om hållbarhet inom kläder och då blir man extra glad när Kungliga Operan vill göra det här. Det betyder någonting, att man kan inspirera från ett oväntat håll.

Hantverket nyckeln

Den nyskrivna operan "Löftet" är en kärlekshistoria, om Ava och Tom som skiljs åt i koncentrationslägret Auschwitz. Men Nina Sandström ville inte skapa "lägerkläder", utan göra kläderna stilrena för att hedra det judiska folket och "dödens kör" när de sjunger "glöm oss inte". Kläderna har dropptorkat vilket ger ett tungt och skrynkligt intryck, och färgskalan i rött, blått och grått speglar hopp och kärlek.

Brudgummens väst är gjord med lappteknik, som är den äldsta tekniken för återbruk. En julstrumpa åkte med bland stuvbitarna när Nina Sandström sydde samman allt med boroteknik – den japanska konsten som fötts ur knappa resurser.

– Hantverkskunnande är en nyckel till att bli mer hållbar. Där kan också operan bidra med kunskap från ett riktigt skrädderi, säger Nina Sandström.

Normalt gör hon kostymskisser för varje plagg. Här har hon snarare fått beskriva stämningarna i de olika scenerna, för hon visste inte på förhand vilka kläder hon skulle hitta. Tidigt bestämde Nina Sandström sig också för att se hur långt hon kunde gå i miljötänket. Därför har hon bara använt växtfärgning och naturliga pigment.

Hon fingrar på en kappa som färgats med koschenill – torkade löss – ett pigment som användes på 1600- och 1700- talen. Någon beskrev kappan som "Rembrandtsk i tonen", berättar Nina Sandström.

– Först tänkte jag bara att det var häftigt att inte använda kemikalier men jag har upptäckt att färgerna också är så enormt vackra på scenen.

Återanvänder scenografi

Fler teatrar börjar också syna sin miljöpåverkan. I vår gör Orionteatern i Stockholm pjäsen "Det vilda" om människans relation till naturen. I anslutning till föreställningen arrangerar teatern både holktillverkning och "skogsbad" i scenografin, i samarbete med Naturskyddsföreningen.

– Det är inte så att vi har ett miljöuppdrag och därför gör den här föreställningen. Men det blev väldigt tydligt genom det här projektet att det också är en teaters uppdrag att sprida frågan, säger vd:n Helena Hammarskiöld.

Orionteatern försöker främst använda återbrukat material i sina uppsättningar, och har ett nära samarbete med flera stora institutioner.

– Vi får överta ganska mycket. Då har vi också resurser i form av folk här som gärna ägnar tid åt att anpassa och bygga om materialet. Det är tidskrävande men det sparar resurser på ett annat sätt, säger Helena Hammarskiöld.

Skapar kretslopp

Nästa steg är att tänka på vad som händer med scenografin efter en produktion, enligt Helena Hammarskiöld. Tidigare har Orionteatern skänkt rekvisita till förskolor och använda möbler till flyktingboenden. I år utnyttjar teatern scenografin maximalt – genom att låta tematiken som rör natur och skog löpa över hela säsongen. I två regisserade konserter för barn och vuxna används samma scenbild.

– Det är ett jättebygge som görs här med träd som är tio meter höga. Om vi gör ett sådant resurskrävande bygge – hur kan vi då öppna det för andra grupper som kanske inte kommer hit på teater? Det är också ett hållbarhetstänk.

När teaterhuset snart renoveras är miljöhänsynen grundläggande, enligt Helena Hammarskiöld. Hon vill skapa ett eget kretslopp för teatern.

– Man bör inte isolera det här arbetet till enskilda produktioner som blir fyrverkerier som skjuts i väg och försvinner. Det viktigt att det finns med i teaterns alla delar.