Pontus Stenshäll har i decennier jobbat på teaterinstitutioner i Sverige och när han nu tar avsked från Göteborgs Stadsteater efter åtta år sammanfattar han erfarenheterna med hjälp av Kafka. Han har valt att förlägga handlingen i "Processen" till en teater.
– Jag har jobbat på många olika sorters institutioner och sett den förändring som skett, men det är samtidigt svårt att få syn på byråkratismen, "kontrollismen" och "administrationismen" som bara växer, säger Pontus Stenshäll på telefon.
I hans fria dramatisering står ett klassiskt commedia dell'arte-sällskap som repeterar Shakespeare i fokus. Det administrativa helvetet hos Kafka kontrasteras mot den ursprungliga formen av teater vars magi sker "här och nu", förklarar Stenshäll.
– Det är så fullt av liv. Det andra är motsatsen till liv, och man får syn på både teatern och det andra, Kafkaliknande, här.
Om en omöjlig kamp
Det "Kafkaliknande" utspelas i en värld styrd av byråkrati, där man inte vet vem som fattar besluten eller vem man ska konfrontera. Pontus Stenshäll inkluderar exempel som att repetitionslokaler görs om till kontor för att bereda plats för en växande administration, och att kulturen kontrolleras med hjälp av krångliga ansökningsförfaranden. Han ger också en känga åt politiker som inte förstår principen om armlängds avstånd.
– Det hemska är att det är en medveten taktik. När man hör det första gången ramlar man av stolen och tror inte att det är sant. Men man vänjer sig vid de fruktansvärda sakerna, att vissa politiker tror att de har en rättighet och skyldighet att lägga sig i den konstnärliga utformningen när den finansieras av skattepengar.
Han tycker teaterns situation säger något om samhället i stort, hur det styrs allt mer av new public management, där administration tränger ut verksamheten. Och trots att föreställningen är tänkt att vara "bjussig" med en stor dos humor ruvar en stor sorg bakom allt, enligt Stenshäll.
– Det är den omöjliga kampen för kärnverksamheten, i det här fallet kampen för konsten och livet gentemot att det mals ner i byråkrati. Sedan är det en hyllning till teatervärlden och fantasin, till det omöjligas konst, säger han.
"Färre röster"
Pontus Stenshäll säger att han har trivts "oerhört bra" på Göteborgs Stadsteater, trots ett par turbulenta år med metoo, pandemi och ombyggnationer. Han är mest stolt över sin varierade repertoar med "europeisk utblick", liksom över blandningen mellan namnkunniga regissörer och lokala förmågor.
Men han har också ofta hamnat i polemik med en av stadens teaterrecensenter. Även det tycker han säger något om kulturens roll i samhället i dag.
– Det är olyckligt ur en demokratisynpunkt att det är så få recensenter i en stor stad som Göteborg, jämfört med Stockholm där det är många fler ögon som bedömer något. Det är ett tilltagande problem för hela Sverige, och ännu värre för mindre städer att det recenseras färre och färre saker och att allt färre jobbar på kultursidorna.