1991 fick den nigeriansk-brittiske författaren Ben Okri sitt stora genombrott med romanen "Den omättliga vägen" – som även belönades med det prestigefyllda brittiska Bookerpriset samma år.

Romanen är den första i en trilogi som utspelas i Nigeria vid slutet av kolonialtiden och under landets första år som självständig stat. I centrum står Azaro – ett så kallat andebarn – vars liv består av en ständig cykel av liv, död och återfödelse.

För första gången sätts nu de två första delarna av romanbygget upp på scen, när en ensemble bestående av 18 skådespelare och statister tillsammans med bland annat dockor och körer den 29 april tar plats på Dramatens stora scen i urpremiären av föreställningen "Den omättliga vägen".

Att för första gången se romanernas persongalleri få liv på scenen är också en unik känsla, enligt Ben Okri, på besök i Stockholm inför premiären.

– Det är underbart, märkligt och faktiskt magiskt. Det känns som att de skandinaviska och afrikanska gudarna har pratat ihop sig för att det skulle bli av, säger han och fortsätter:

– När folk under årens lopp har sagt att "Den omättliga vägen" är omöjlig att filma eller att sätta upp på scen har jag alltid tänkt att det beror på att ingen någonsin har försökt. Hade man gjort det, skulle man ha insett hur dramatisk romanen är till sin karaktär.

"Döden inte slutgiltig"

För att förstå historien kring romanbyggets huvudperson Azaro, andebarnet som ständigt slits mellan sitt liv på jorden och andevärlden, måste man vara införstådd med det reinkarnationsbegrepp som råder i stora delar av Nigeria, enligt Ben Okri.

– I västerlandet ses döden som det definitiva slutet, medan man i Nigeria till stor del tror att människor som dör först hamnar i andevärlden för att sedan återvända när de är redo. Det handlar om ett cykliskt tankesätt – om en ständig förflyttning mellan den värld som befolkas av de levande och den andra, som befolkas av de döda, säger han och fortsätter:

– För oss är döden inte slutgiltig – och det förändrar också vår inställning till livet.

Bakom dramatiseringen av "Den omättliga vägen" för Dramaten står Oladipo Agboluaje, dramatiker på National Theatre i Storbritannien, och uppsättningen har regisserats av Josette Bushell-Mingo.

Enligt Ben Okri har också Bushell-MIngo, som även är konstnärlig ledare för The National Black Theatre of Sweden, varit avgörande för projektet.

– Det tog 30 år och det krävdes Josette för att ro den här uppsättningen i land. Det behövdes en person med rätt vision, som var tillräckligt vidsynt och med ett stort hjärta. Helt enkelt någon som kunde ge världen en helhetsbild av den afrikanska själen, säger han.

Skrev om Grenfell Tower

Ben Okri är född i Nigeria, men lever sedan många år tillbaka i Storbritannien, där han 2017 fick stor uppmärksamhet för sin dikt "Grenfell Tower". Texten handlar om de 72 människor som i juni samma år dog i en uppmärksammad brand i ett 24 våningar högt hyreshus med samma namn i Londonstadsdelen North Kensington.

Okri, som tillsammans med sin familj bor i närheten av Grenfell Tower, beskriver hur han skrev dikten i protest – och raseri – över det brittiska samhället.

– Vad säger det om Storbritannien att man på 2000-talet låter människor leva i höghus som saknar brandsläckare och som är byggda i extremt brandfarliga material? Det säger att fattiga människors liv värderas mycket lägre än rikas, säger han och fortsätter:

– När vinden blåste från Grenfell Tower de där dagarna förde den med sig en lukt av bränt isoleringsmaterial och av bränt kött. Hela platsen var som en enorm förbränningsugn.

"Är överens med konstens gudar"

Ben Okri har under sin karriär, utöver romaner och poesi, även skrivit noveller och journalistik. Under de senaste fem åren har dock mycket av arbetstiden lagts på att omarbeta ett tidigare verk – romanen "Starbook" från 2008.

Romanen, som skildrar slavhandeln ur ett afrikanskt perspektiv, är också djupt personlig, berättar Okri.

– Min mamma berättade för mig att jag hade en förfader som blev bortrövad av slavhandlare. När ett ämne är så smärtsamt och svårt är de flesta författare överens om att man måste linda in det för att kunna skriva om det. Men den första versionen av min roman var för inlindad, säger han och fortsätter:

– Det har varit väldigt svårt att skriva om den, men nu är jag en lycklig man. Nu har jag konstens gudar på min sida.