I sina svartvita stop-motion-filmer har William Kentridge kommenterat apartheid och samhällsproblemen i sitt hemland men också månfärder och filosofiska frågeställningar kring tid och rum.
Men han sätter även upp operor där den animerade kol- och tuschpoesin blir en del av uttrycket. Redan ett halvår före pandemin skapade han, tillsammans med de medverkande sångarna och dansarna, en helt ny föreställning, "Waiting for the Sibyl", med passande teman som döden och ödet.
– När man ser den nu relaterar man till där vi har varit de senaste 18 månaderna, men det är tillfälligheter snarare än något planerat, förklarar han.
"Waiting for the Sibyl" kan beskrivas som ett musikverk med audiovisuella projektioner där William Kentridge står för de senare. Även om han är både regissör och initiativtagare framhåller han att alla medverkande också är kreatörer. Kentridge handplockade dem från "Center for the less good idea", ett kulturcenter som han grundade för fem år sedan i hemstaden Johannesburg. Han älskar det kollektiva skapandet.
– Det här känns väldigt mycket som en Johannesburg-uppsättning, genom rösterna, danserna och harmonierna som kommer väldigt mycket från de kyrkliga traditionerna och körsångerna. Inte för att det inte finns andra platser med häpnadsväckande bilder och grupper av människor, men jag aldrig varit på en som liknar Johannesburg.
TT: Varför?
– Kanske för att jag inte rest så långt, svarar Kentridge skämtsamt.
Hämtad från kyrkan
Även om han regisserat "Trollflöjten" på Metropolitan i New York och ställt ut i princip överallt är det bara i hemstaden Johannesburg som han har upplevt den blandning av öppenhet och energi som han tycker präglat tillkomsten av "The Sibyl". I den sydafrikanska musiktraditionen ingår att röra sig samtidigt som man sjunger, även det hämtat från kyrkan, framhåller han.
Sången framförs a cappella. Det som för svenska öron lätt uppfattas som traditionell afrikansk musik började med improvisationer där man först kopierade den tyske kompositören Karlheinz Stockhausens verk "Stimmung".
Viktig polyglott
"The Sibyl" syftar på sibyllan, ett orakel i antikens Grekland, som också gestaltas i föreställningen. Hennes spådomar framförs i William Kentridges projektioner och är hämtade från olika poeter, däribland den sydafrikanske författaren och polyglotten Sol Plaatje som levde i början av 1900-talet. Hans bok med afrikanska ordspråk har alltid varit viktig för Kentridge. Även titeln på det kulturella centret, "Center of the less good idea" är hämtad från Sol Plaatje.
– Han är viktig för att förstå Sydafrikas bana genom historien, och hur marken togs från afrikaner 1913 och tidigare. Men han var också den första att översätta Shakespeares verk till tswana, till ett afrikanskt språk, och att göra en ordbok.
TT: Nutidens sibylla då, vem är hon?
– Den samtida sibyllan är algoritmen, som är en fruktansvärd sak. Vi har en sekvens som vi kallar för "svält algoritmen", det är också en politisk position. Vi borde svälta den, men i stället göder vi den hela tiden. Förr tittade man upp på molnen och fåglarna för att se vilket vädret skulle bli. Nu tittar vi på telefonen. Hur länge kommer jag att leva? Nu är det statistiken som ger en prognos.