Myspappan Nick (Adrian Grenier) blir kidnappad och uthängd som våldtäktsman på sociala medier. "Vid fem miljoner klick dör jag" står det skrivet på en handhållen skylt i ett videoklipp, som snabbt blir viralt.

Vad är det som har hänt egentligen? Vad är det som döljs bakom Nicks till synes fläckfria fasad? Frågorna hopar sig i inledningen av "Clickbait" och på ett mycket effektivt sätt dras man med i de anhörigas desperata jakt på svar, alltmedan antalet views ökar och klockan klämtar för den kidnappade.

Varje avsnitt berättas ur en ny persons perspektiv, "systern", "polisen", "frun", "journalisten" och så vidare, vilket piggar upp berättandet men också håller tittaren i ett effektivt grepp. Det avslöjas precis så mycket som behövs för att man ska vilja titta vidare men ändå ständigt bli bortkollrad.

I grunden handlar serien om hur gammal klassisk, mänsklig skröplig ensamhet gifter sig med modernt teknikberoende och vilka konsekvenserna kan bli när en jakt på likes, Tinder-kärlek och falska motljusbilder på Instagram ska fylla hålen i själen. Det finns något sorgligt rörande över de enormt många scenerna i serien där en rollfigur slår sig ned med en flaska vin eller en joint och tittar in i en skärm.

Förmodligen är beställningen till skaparna av den här serien att de ska leverera något modernt och spänstigt som fyller en publikdragande funktion av något slag i den innehållskrävande strömningstillvaron.

Kanhända vill de också säga något "viktigt" om det kollektiva tillståndet i vår halvdigitala värld. Men den lite pajiga Cluedo-stämningen som serien doppats i omöjliggör att någon äkta empati uppstår och ganska snart urartar handlingen i en "red herring"-festival av osannolika villospår och ologiskt b-films-handlande. Vid närmare eftertanke inser man att bygget inte håller. Irriterande nog måste man ändå fortsätta att titta.