Det verkar inte särskilt kul att vara kunglig. Den fiktive partyprinsen Wilhelm (Edvin Ryding) hamnar i slagsmål efter en blöt kväll på krogen. Han blir förstås meme-virke för en hungrig mobb på sociala medier.

Raskt tvingas han till en offentlig ursäkt innan han skickas till internatgymnasiet Hillerska för en uppsträckning. Där möter han en uppsjö av bortskämda rikemansbarn. Och några mindre privilegierade.

I en gay "Romeo och Julia"-story fattar Wilhelm tycke för den betydligt mindre bemedlade Simon (Omar Rudberg), som tar bussen hem efter skolan. Simons syster hoppas kunna göra en klassresa uppåt och skaka av sig fattigstämpeln medan han själv utmanar systemet när han tjafsar med lärarna i skolan. Argument som "varför heter det "bidrag" för fattiga men "avdrag" för rika?" imponerar på prins Wilhelm, som verkar plågad av alla fjäskande rövslickare som inte går att skaka av sig.

Tyvärr är inte dramatiken i deras romans särskilt fängslande. Sverige år 2021 är inte längre en genomhomofob plats. Åtminstone inte när kronprinsessan Victoria kan tala på Pride. Detta gör grabbarnas smygande mindre spännande och många utdragna, men vaniljkryddade, sexscener vittnar om en brist på innehåll att fylla avsnitten med. Kanske borde serien nöjt sig med fyra avsnitt, eller bara en 90 minuters tv-film?

Samhällskritiken mot överklassen är inte direkt subtil och "Young royals" påminner en hel del om andra internatskildringar: betygen kan köpas och homoerotiska/pennalistiska ritualer är vanligare än roddträning. Även om serien uppdaterats med samtidstypiska diagnoser och tillhörande psykofarmaka.

Det går visserligen att ifrågasätta varför kidsen tar adhd-utskrivet uppåttjack men drumlar runt med hallucinationer som om de tagit LSD?

Det blir en svag trea i betyg. En stor anledning att ändå fortsätta titta är Wilhelms kusin August (spelad av Malte Gårdinger). En träningsnarkoman och sociopat med det mest käftsmällsinbjudande flinet sedan Gustaf Skarsgård som Silfverhielm i "Ondskan".