Den slovenske filosofen Slavoj Zizek gjorde en gång en spaning över samtidens kärlekskultur och pekade ut en dejtingservice som erbjöd "love without the fall" – kärlek utan det handlösa "fall" som innebär att inte veta hur det ska sluta.

Detta koncept skruvas upp till max i den kanadensiske komikern Nathan Fielders humoristiska realityexperiment "The rehearsal".

Fielder söker upp frivilliga som står inför svåra livsbeslut eller komplicerade möten och erbjuder en grundlig repetition som ska förbereda dem för alla tänkbara resultat. Psykologiskt, logistiskt och känslomässigt.

En man ångrar att han ljugit om sin utbildning och vill erkänna för en vän, men är rädd för att hon kommer att reagera negativt. Fielder bygger upp en kopia av deras favoritbar för att köra en simulering av det potentiellt svåra samtalet, komplett med skådespelare rustade med rigorös research och känsliga för alla variationer i humör och miljö. Idén är att försöka kontrollera situationen i förväg, och göra sig beredd på både fiasko och framgång. Resultatet är ofta ändå överraskande.

Redan i andra avsnittet höjs insatserna då Fielder tar sig an Angela, en kvinna som vill skaffa barn, men som ändå velar. Fielder låter hyra in både bebis och barnskådespelare för att simulera upplevelsen av att uppfostra ett barn från födsel till 18 år – på bara två månader.

Nathan Fielders patenterade "cringe"-komik gör honom till en perfekt programledare/projektledare och han tar de ekonomiskt kostsamma genrepen på absolut största allvar. Såpass att han snart skriver in sig själv i experimentet.

Valet av personer i "The rehearsal" är underhållande men slår aldrig över helt till lyteskomik, som i Sasha Baron Cohens "Who is America". Fielder har en uppenbar omtanke men väljer också personer som behöver lära sig släppa på sitt kontrollbehov. "The rehearsal" är därför ofta en ultimat ångestdämpare inför livets förkrossande slumpmässighet.