Vad är det som gör att vi tycker att det är så kul att se skildringar av hur the high and mighty sliter varandra i stycken? Är det någon sorts sadism? Är det en känsla av hämnd? Är det ett sätt att få åskådliggjort det där med att ju högre upp du befinner dig, desto hårdare blir fallet? Vilket svaret än är, är en sak klar: det är väldigt underhållande.
Nyligen avslutades femte säsongen av ”Billions” med att Axe lämnade serien, besegrad av Chuck Rhoades. Kommer sjätte säsongen att bli lika bra utan honom? Svaret kommer till nyår. Men att hett emotsedda tredje säsongen av ”Succession” definitivt håller, det vet jag efter att ha sett sju av de nio avsnitten (de två återstående får vi se senare).
Förra säsongen slutade med att Kendall Roy (Jeremy Strong) gjorde uppror mot sin mäktiga mediefamilj och i direktsänd tv anklagade pappa Logan (Brian Cox) för brott. Den nya säsongen tar vid direkt efter detta. Nu blir det fullt krig mellan Kendall och den övriga familjen, men ett krig där lojaliteterna far och fram och tillbaka.
Kendall försöker få över flera av syskonen på sin sida, och dessa funderar på vad som skulle vara bäst för dem själva. Pappa Logan är sitt sedvanliga obscenitetssprutande jag, men hans hälsa är vacklande.
Samtidigt pågår förhandlingar inför ett möjligt övertagande av medieimperiet, och man börjar fundera över om någon i familjen borde försöka bli USA:s president. Kunde Joe Kennedy, så…
Snärtig dialog, en nervig kamera som får det att kännas som om vi i tv-publiken ibland är med och tjuvlyssnar på konversationerna, en scenografi som får miljöerna att stundtals kännas lika iskalla som dessa empatilösa, själviska och kallt beräknande karaktärer – ”Succession” håller stilen. Den ende som känns mer och mer sympatisk är Kendall, och scenen där han och Logan gör ett försök att tala ut är näst intill rörande. Även om Kendall har begått ett fadermord, finns kärleken kvar där.
Alexander Skarsgård och Adrien Brody dyker upp i biroller, utmärkt spelade. Av huvudrollsinnehavarna är det tveklöst Kieran Culkin som den ständigt cyniske Roman Roy som har roligast. Hans cynismer kan ibland lite väl påklistrade, men oftast sitter de.
