Alicia och Vanessa är systrar och de står vandra väldigt nära. Alltså inte "Game of thrones"-nära, men de sover hur som helst i samma säng. Vanessa har ett coolt tv-jobb och är ganska kaotisk – hon går på krogen, röker cigg och har en mosad mobilskärm. Alicia är mer av en introvert och romantisk drömmare. Men trots att de är ganska olika ställer de alltid upp för varandra, och så har det varit sedan de var små.

Men snart är det dags att fylla 30 och att bli vuxen, och när Alicia flyttar ut för att stadga sig med sin överklasskille Philip sätts syskonkärleken på prov.

Så långt är allt väl. Båda huvudrollsinnehavarna Dilan Gwyn och Julia Ragnarsson har charm och lyskraft. Tillsammans har de bra kemi. Flera av deras gemensamma scener är både rörande och roliga. Inramningen av foto, musik och klippning är snygg och Stockholmsmiljöerna känns omsorgsfullt utvalda.

Problemet är att manuset och birollerna lider brist på den där sortens omsorg. Handlingen är ganska vanlig och förutsägbar, rollfigurerna känns lite platta och träiga.

Varför vill till exempel Alicia gifta sig med en kille vars hela uppenbarelse skriker elak tråkmåns? Det är högst oklart vad hon ser hos honom. Samtidigt blir Vanessa av någon outgrundlig anledning störtförälskad i en furuplanka med Kurt Cobain-frisyr.

Den klassmässiga självbilden är också rätt skevt kalibrerad. Som när Alicias tjusiga fästman och överklasshagga till svärmor planerar en ståndsmässig vigsel, men Alicia själv drömmer om att gifta sig "barfota på Gotland". Så där som man tydligen gör när man är från ett helt vanligt knegarhem.

"Två systrar" är kryddad med en del mörker. Lite missbruk och självdestruktivitet här. Lite oönskad graviditet och psykopatfästman där. Men det är egentligen inget som lyfter serien ur dess väl inkörda feel good-hjulspår.