För ett år sedan klev Linnea Henriksson och Tusse Chiza in genom dörrarna på Hammarbyskolan Södra i Stockholm. Uppdraget var att förutsättningslöst skapa "något med musik" tillsammans med de elever som hade lust. Och det visade sig vara ganska många.

– Vi visste inte om det skulle komma 0 eller 20 personer. Men det kom nästan 70 och musiksalen blev helt full, säger Linnea Henriksson.

Tillbaka på skolan

Nu är artisterna tillbaka på skolan och träffar återigen elever som de umgicks med nästan varje vecka under hela vårterminen för att prata om resultatet: en avslutningskonsert och tv-programmet "Den blomstertid".

– När jag gick i högstadiet blev jag mobbad av fotbollskillarna för att jag hade nagellack. Nu när jag klev in på skolgården var det några som skrek "Tusse!" och jag kände "Åh nej, nu börjar det igen", säger han.

Men farhågorna var inte befogade. När Tusse Chiza nu rör sig runt i korridorerna möts han av glädjestrålande ungdomar, som vill berätta vad som har hänt sedan sist. Linnea Henriksson påpekar att de också var oroliga för att ta upp för mycket av elevernas tid. Men det visade sig snarare att flera elever som hade skolkat började komma till skolan när de också fick spela musik.

– Vi har haft mycket kontakt med lärarna och de sade att de såg stor skillnad efter att vi hade varit här. Eftersom vi satte ihop sjuor, åttor och nior i samma band så expanderade kompiskretsarna. Och från att alla hade suttit med mobilerna så satt det killar och lärde varandra låtar vid flygeln i musikhörnan, säger Tusse.

Ramzi och Sigrid är ett par av de elever som hoppade på projektet. Ramzi hade skrivit rap-verser för sig själv men aldrig vågat visa dem för någon och Sigrid ville sjunga men inte inför andra människor. Hon berättar om den gången i sexan då hon hade tagit mod till sig och skulle sjunga tillsammans med en kompis på öppen scen.

– Folk visste att jag tyckte om att sjunga men det var inte så många som hade hört mig. Jag var rädd för vad de skulle tycka. Vi repade jättelänge men sedan när vi skulle köra blev jag så nervös att jag vände mig med ryggen mot publiken och stod där hela låten, säger hon.

Linnea Henriksson började själv sjunga "på riktigt" i högstadiet.

– Jag blev uppmuntrad att sjunga och växte jättemycket av det. Det var helt avgörande för att ta mig igenom högstadiet och hitta min väg. Att få chansen att faktiskt försöka föra det vidare till någon annan kändes viktigt, säger hon och vänder sig till Sigrid:

– Bara att du vågade hoppa på det här var starkt. Samtidigt ville jag ju inte kasta upp dig på scenen om du mår dåligt av det.

Familjen visste inget

Det krävdes ändå en del övertalning från artisternas sida för att få vissa av eleverna att våga. Efter ett tag kom det fram att ingen i Ramzis familj hade en aning om att han skrev låtar.

– Jag minns när du tog fram texten och började rappa och jag kände "Vad sjukt att få vara den han anförtror sig till och den som får höra det här för första gången", säger Tusse.

– Jag är glad att du pushade mig på det sättet du gjorde. Att du tjatade på mig att ställa mig på scen och sade “gör din grej”. Hela min familj blev ganska chockad över att jag började rappa, säger Ramzi.

Han fick till slut spela in en av sina låtar i studio. Det fick även Sigrid, som startade band tillsammans med nya bekantskaper.

– I början var det jättesvårt att repa ihop för vi hade aldrig pratat med varandra. Sedan lärde vi känna varandra och blev ett gäng. Förut hade jag inte så många kompisar som var intresserade av musik. Det var bara mina närmaste vänner som visste att jag sjöng, säger hon.

Tusse Chiza berättar att han också har kunnat bearbeta sin egen upplevelse genom "Den blomstertid".

– Det blev en sådan lättnad, det här var som att skriva om sin högstadieperiod. Att det är så här det borde ha varit.

Fotnot: Elevernas efternamn visas inte i serien.