Medier över hela världen följde den ryska militärkolonnens hotfulla väg genom Ukraina, samtidigt som reportage visade vanliga ukrainska människor som tillverkade molotovcocktails. Bilden av ett folk som stod upp mot en enorm militärmakt förstärktes av kontrasten mellan bilder där Putin tronade vid sitt förhandlingsbord medan Zelenskyj kamratligt delade bröd med ukrainska kämpar.
Journalisten och föreläsaren Tindra Englund, som har en magisterexamen i global politik med inriktning mot fred och konfliktvetenskap, konstaterar att berättelsen nästan från dag ett framställdes som den om David mot jätten Goliat.
– Det är en historia som blev väldigt etablerad väldigt fort. Hela Ukraina har varit ett fantastiskt propagandamaskineri, se bara alla memes med Putin som Voldemort och Zelenskyj som Harry Potter. Det tas emot med öppna armar.
– Jag säger inte att Rysslands agerande inte är en aggression, men vi tappade huvudet väldigt fort utan att fundera så mycket.
För enkel berättelse
När Ryssland annekterade Krim 2014 färgades mediernas rapportering av varje lands politiska historia. Det upptäckte Gunnar Nygren, senior professor i journalistik vid Södertörns högskola, tillsammans med en forskargrupp som analyserade journalistiken om Krimkonflikten 2014 i en rad länder.
I Sverige var det ukrainska perspektivet starkt, och det är ännu tydligare nu.
– Det är inte så konstigt eftersom Ukraina är angripet. Ryssland har också ”hjälpt” Ukraina genom sin brutala krigföring, så Ukraina har inte behövt överdriva, säger Gunnar Nygren, som framhåller att journalister samtidigt måste behålla ett oberoende inför den militära propagandan.
Journalistikens omöjliga uppdrag att skildra krigets verklighet har debatterats sedan en av världens första krigsreportrar, William Howard Russell, begav sig till Krimkriget, på 1850-talet. Tindra Englund pekar på två olika inriktningar: krigsjournalistik är orienterad mot våld, elit och segrar medan så kallad fredsjournalistik – som utarbetades av den norska fredsforskaren Johan Galtung – fokuserar på bakgrund, sammanhang, civilsamhälle och fredsinitiativ. Att berätta en för enkel historia om vem som "slog först" riskerar att spä på rädsla och aggression, enligt Tindra Englund.
– Journalister är programmerade till att konflikten är berättelsens motor. Men när händelsen är en konflikt i sig riskerar man att eskalera den, genom att fokusera på det som skär sig istället för att berätta om där det finns gemensam förståelse, säger hon.
Även Gunnar Nygren visar i rapporten "Ukraina och informationskriget" hur medierna kan förstärka en konflikt genom att skapa bilder av ”den andre” som en fiende värd att bekämpa, vilket till exempel visade sig i krigen på Balkan under 1990-talet och i beskrivningarna av konflikten som ledde fram till Natobombningarna 1999.
Okritiskt om upprustning
En förenklad berättelse om vem som är fiende missar också att skildra andra inblandade parter, och Tindra Englund hävdar att Ukrainakriget egentligen handlar mycket om konflikten mellan Nato och Ryssland.
– Det har vi också missat lite, det är inte Ukraina som Ryssland är rädda för.
Hon tycker att svenska medier har lyckats skildra hur vanliga människor drabbas. Men vad gör diplomaterna, och vad säger fredsorganisationerna? Journalisterna har samtidigt allt för lättvindigt köpt upprustning som den enda lösningen, anser hon.
– Där har vi gått ganska fel tycker jag. Det känns märkligt att man som journalist inte frågar: måste det vara så? Brukar upprustning leda till fred? Brukar färre dödas när man skickar vapen och vart kommer alla vapen att ta vägen när konflikten upphör?
En ny utmaning för redaktioner är också att verifiera det konstanta flödet från sociala medier och mobiltelefoner, enligt Gunnar Nygren, som säger att färre än hälften av Ukrainas medborgare hade tillgång till mobiler och sociala medier 2014. Strax före dagens krig var den siffran närmare 90 procent.
– Det är ett hybridkrig nu — en konflikt mellan länder där den militära delen bara är en liten del, konflikten förs först med politiska och ekonomiska medel. Det gäller både för Ryssland och Ukraina där information är en viktig del av krigföringen.
Vittnen i litteraturen
Jack Fairweather, brittisk journalist som rapporterade från kriget i Irak, ser ett paradigmskifte jämfört med Irakkriget. Visserligen saknar han de ryska perspektiven i rapporteringen, men han hyllar de ukrainska lokala reportrarna.
– Under Irakkriget berättades historien av reportrar från väst för en publik i väst, här har vi ukrainska reportrar som berättar. Men jag skulle vilja höra rösterna även från alla David som finns i Ryssland – det finns bara en Goliat – det är Putin, säger han.
Journalistiken får också hjälp av litteraturen, där bortglömda röster senare lyfts fram. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj är en av dem som har nyanserat bilden av andra världskriget, i "Kriget har inget kvinnligt ansikte" – 40 år efter dess slut. Även Jack Fairweather skriver om bortglömda hjältar, i "Frivillig i Auschwitz – en sann historia". Den skildrar hur den polske motståndsmannen Witold Pilecki frivilligt lät sig placeras i Auschwitz för att kunna vittna därifrån.
– Anledningen till att Pileckis historia är så viktig är att han uppmanar oss att fortsätta engagera oss. Jag är orolig för att vi om en eller två månader har vant oss vid kriget i Ukraina, vi förlorar känslan av chock, och jag tror att alla som läser den här boken inser faran i att vända sig bort från skräcken.
Kulturen är också ofta en viktig del i krigets efterspel, anser Tindra Englund.
– Framför allt när den våldsamma delen är över, då är konflikten inte slut. Det finns ett stort behov av försoningsprocesser och att hitta tillbaka till varandra då.
