Bilder på Putin som Hitler har översvämmat sociala medier sedan krigsutbrottet. Finska Hufvudstadsbladet observerade hur det som utger sig för att vara Ukrainas officiella Twitterkonto – bara några timmar efter att Ryssland inlett invasionen – publicerade en tecknad bild av en farbroderlig Hitler som klappar lille Putin på kinden. Sedan dess har Putin-Hitler dykt upp i alla möjliga former, även som broderad.

Att den ryske presidenten beskrev den ukrainska ledningen som nazister hindrar inte att han själv blir sedd som just en sådan.

– Putin har själv dragit nazistkortet och de satiriska tecknarna och bildmakarna använder de här uttalandena mot honom genom att slå underifrån, framhåller Sari Kivistö, professor i litteraturvetenskap vid Tammerfors universitet som forskat om just satirens historia, i en mejlintervju.

Sprids online

Varken hon eller Joanna Doona, lektor i medievetenskap på Lunds universitet, är förvånade över mängden skämtbilder och memes om kriget som sprids online. Bilderna möter ett behov – memes fungerar som ett slags känslospråk där betraktaren ofta ges en större tolkningsfrihet än inför det skrivna ordet, framhåller Joanna Doona.

– De har ett slags terapeutisk funktion som handlar om att ta en paus mitt i det djupa allvaret. Jag upplever att allvaret och rädslan är lite större nu jämfört med den förra krisen vi just gick igenom. Det handlar om att titta på varandra och säga "känner inte ni också att det här är jätteläskigt och svårt?".

Memes får oss att skratta samtidigt som vi är arga på Putin eller rädda tillsammans, menar hon.

Satiren är samtidigt ett sätt att uttrycka ilska och aggression, framhåller Sari Kivistö.

– Dess drivkraft är indignation, ilskan är orsakad av en händelse som upplevs som orättvis. Satirikern är ofta säker på sin moraliska position och motiverad av ilska över orättvisan i världen. Satiren försöker också att visa verkligheten bakom scener, och att peka ut bovar och att straffa dem.

Den franska satirtidningen Charlie Hebdos tecknare har gjort en Putingorilla med uppsvällt jätteansikte och en minisnopp. Det förminskade könet kompenseras av den röda kärnvapenknappen som ser ut att kunna kan aktiveras med några kissdroppar.

Just djurbilder och satirisk kastration är typiska för den politiska karikatyren i stort, framhåller Sari Kivistö. Även George Bush fick sin manlighet förminskad i bilder där hans efterträdare, Barack Obama, var för stor för sin föregångares gamla skor.

– Satiren anklagas ofta för dålig smak, barnslighet eller dumhet samtidigt som satirikerna försvarar sig med att det inte är de som är sjuka, utan det är världen som är det. Satiren må vara vulgär men den förespråkar fred. Om den inte förespråkar fred är det inte satir utan propaganda, framhåller Sari Kivistö.

Redan grekerna

Själva genren ur uråldrig. Redan den grekiske komediförfattaren Aristofanes skrev krigssatir påpekar Kivistö och lyfter fram även tjeckiske Jaroslav Haseks roman "Den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget", men också den ryske författaren Vladimir Vojnovitjs roman "Soldaten Ivan Tjonkins liv och underbara äventyr" från 1975.

Den senare har för övrigt fått medalj av just Putin. Hur den rika ryska satirtraditionen påverkas av Kremls nya censurlagar återstår att se.

Att Ukrainas officiella Twitterkonto använde sig av satir är inget nytt, framhåller Sari Kivistö. Där har onlinehumorn och den politiska satiren även tidigare varit ett sätt att utmana de gamla maktstrukturerna och bygga det självständiga Ukrainas identitet.

– Det är ingen slump att presidenten har en bakgrund i satiriska tv-shower, skriver hon.

Kritisk distans

Finns det då inte en fara för att humorn skapar distans till krigets grymheter hos betraktaren? Distans behöver inte vara något dåligt, kontrar Kivistö: Satiren vilar på en kritisk distans och kanske har vi svårare att sätta oss in i andra människors situation än vad vi tror.

Satiren i sig brukar också beskrivas som just ett krig där pennan är vapnet. I Charlie Hedbos fall presenterat som mäktigare än de gevär som användes för att döda tidningens medarbetare under attentatet i Paris, framhåller Kivistö. Men huruvida satirikerns vassa penna – eller memes – verkligen påverkar världens makthavare är fortfarande en stötesten bland forskare, enligt Joanna Donna.

– Men jag kan tänka mig att sådan här humor absolut kan peta lite på någon som är maktfullkomlig, säger hon.