"I natt drömde jag att jag återvände till Manderley”.
Det är många år sedan jag såg Alfred Hitchcocks ”Rebecca”, gjord 1940 och den första film han regisserade i USA (och den enda av hans filmer som vann en bästa film-Oscar). Men den där inledningsfrasen sitter kvar – och även Ben Wheatleys nyversion inleds så. Fast man kan ju lika gärna säga att Wheatleys film är ännu en filmisk tolkning av den Daphne du Maurier-roman som Hitchcocks film byggde på.
Åter möter vi den unga (för oss i publiken namnlösa) kvinna som under en vistelse i Monaco, där hon är sällskapsdam åt en äldre vulgär kvinna, möter den stilige och rike Maxim de Winter. Han är omsusad sedan hans hustru Rebecca avlidit något år tidigare. Känslor uppstår, Maxim och den unga kvinnan gifter sig och reser till hans älskade gods Manderley på engelska landsbygden.
Hon är nu den nya frun i huset, men inser snabbt att allt hon gör överskuggas av Rebecca, den förra hustrun. Allt i godset är präglat av Rebecca, alla talar om henne och jämför med henne – inte minst gäller det hushållerskan Mrs Danvers. En iskall kvinna som den nya Mrs de Winter känner sig alltmer motarbetad av.
Det vore synd att avslöja mer av handlingen, som efter hand blir alltmer dramatisk och där mörka hemligheter avslöjas både bokstavligt och bildligt.
Ben Wheatley har tidigare gjort bland annat den lysande ”The kill list” och actionfilmen ”Free fire”, med en myckenhet av blodsprutande våld. Att göra ett kostymdrama som också är en sorts gotisk noir, i princip våldsfri, är någonting nytt för honom men han har uppenbarligen trivts med jobbet. Han frossar i vackra landskapsbilder och i interiörerna inne i Manderley, som får Downton Abbey att se ut som ett ruckel i jämförelse.
Är det då spännande? Ja, hyfsat så. Den som inte har läst boken eller sett Hitchcocks film finner säkert stor behållning i att följa berättelsen – vem var egentligen Rebecca, vilken var Mrs Danvers relation till henne, håller den nya Mrs de Winter på att bli galen? Paradoxalt nog lider filmen till viss del av att vara gjord i färg – gotisk noir blir mer effektfull i svartvitt.
Armie Hammer har en övertygande engelsk accent, Lily James är övertygande som vanligt och visst, man kan tycka att det är en kliché att låta Kristin Scott Thomas spela ännu en tillknäppt, stel kvinna – men hon gör det förbaskat bra och övertygande.