Originalet från 2017 togs emot väl av både spelare och kritiker och i februari får det pusselbetonade skräckäventyret en uppföljare.

– Man spelar ett barn även den här gången, Mono, och det utspelar sig i samma värld fast inte på samma ställe, säger chefsdesigner Hilda Lidén om det Malmöutvecklade spelet.

"Little nightmares 2" lägger stor vikt vid berättarteknik för att förmedla precis lagom mängd rädsla.

– Karaktärerna säger ingenting. Det är ett speciellt sätt att berätta på. Jag tycker att det ger ett djup och möjlighet att tolka. Att väva in sina egna erfarenheter. Vi har ju story och teman som vi bygger ifrån, men just att det inte skrivs så mycket på näsan gillar jag. Det får hända saker i huvudet på dem som spelar också, det tycker jag är väldigt häftigt.

Mysskräck

Lidén är försiktig med att sortera in "Little nightmares 2" i samma fack som andra skräckfyllda titlar.

– Jag skulle kanske inte kalla det ett skräckspel. Mer mysskräck i sådana fall. Vi har ju jobbat mycket med stämningen i och med att vi inte har någon dialog eller skriven text, säger hon.

Förhoppningen är att Mono ska kunna tilltala publiken ändå, precis som föregångarens hjältinna Six som den här gången dyker upp som följeslagare till pojken. Samspelet dem emellan har en central roll i spelet.

– Vi har tänkt mycket kring vad som är otäckt ur ett barns perspektiv. Inte ur ett vuxet perspektiv. Det blir mer otäckt, man är mer utsatt när man själv är lika stor som händerna på de här monstren. Man kan inte försvara sig. Så det är skrämmande, men vi har aldrig velat ha den här hoppa-fram-och-skrika-typen av skräck.

"Det blir otäckare"

Utvecklingen av "Little nightmares 2" har, som allting annat, påverkats av coronapandemin, men enligt Lidén inte i någon större utsträckning.

– Vissa gillar att jobba hemifrån, andra inte, det är inget mer avancerat än så egentligen.

Lidén säger att arbetet med "Little nightmares 2" ändå har skiljt sig från utvecklingen av originalet, speciellt det faktum att folk nu har förväntningar på vad som ska vara med i uppföljaren.

– Personligen tycker jag det är både på gott och ont. Det ger ju väldigt mycket att se att folk gillar det man gör. Jag gillar att läsa om alla teorier på internet och att folk gillar och hajpar. Men det blir ju också läskigare. Det blir otäckare, man vill ju att de ska bli glada. Men man vill ju göra bra själv också. Det är väldigt givande men det gör det också mer nervöst.