I början av året kom albumet "Mörkare" som fick ett fint mottagande av en nästintill enig kritikerkår. Slowgolds musik lämnar få oberörda med sitt ofta atmosfäriska ljudlandskap som inte sällan flörtar med både progg och grunge men samtidigt lyckas vara finstämt och intimt. 60- och 70- talet finns där någonstans, i bakgrunden.
Slowgolds sångerska Amanda Werne är från Göteborg och när vi når henne på telefonen står hon i startgroparna för att börja slipa på "familjebåten", en träbåt från 1948 med tändkulemotor som ännu inte hunnit komma i vattnet. Bilden av en väskustsommar kan man tycka, så passande då, att Amanda för ett år sedan började att spela dragspel.
– Det blir ganska mycket havet i år. Vår sommarturné går bland annat till Åstål och så till er såklart, till Västervik, säger hon.
Ostkusten är bekant, hon har tillbringat mycket tid på Gotland och passerat Västervik, men aldrig stannat.
– Nej, det blir första gången och det känns fantastiskt roligt att spela på Visfestivalen. Det som känns spännande är att det är en så stor bredd på artisterna. Jag har kollat upp festivalen lite, den är över 50 år och det är imponerande.
Slowgolds musik har ofta en folkton i sig, och berättandet i den svenska vistraditionen är något som Amanda Werne vill ta till sig ännu mer.
– Jag skriver mycket om känslor och vill alltid bli bättre på att berätta historier i mina texter. Vår musik är en del av berättartraditionen på ett sätt.
Visor och folkmusik har hon fått med sig från sina föräldrar. Förnamnet Amanda kommer från Víctor Jara och hans låt "Te recuerdo Amanda", som handlar om sångarens mor.
Basisten Johannes Mattsson och trummisen Erik Berntsson är också med i trion Slowgold, de kommer att vara med i ruinen.
– Vi har blivit kallade allt från "offensiv grunge" till "drömskt vislandskap", så allt beror på vilken scen vi spelar på. Ofta vill vi göra något nytt, som inte låter som det gör på skiva. Vi är hårdare tror jag, vi får mer utrymme att spela ut om det finns luft kring oss.
Mycket av er musik har med känslor att göra, vad vill du att publiken i Västervik ska känna när det lyssnar på er?– Jag vill att de ska känna lite kärlek, lite sorg och mycket hopp. Mest önskar jag att de känner sig lugna att vila i sina egna känslor en stund. Förresten firar vi vår hundrade spelning som trio på Visfestivalen och vår basist fyller år, det blir nog en fantastisk kväll.