Ilko Corkovic (S) är kommunstyrelsens ordförande i Borgholms kommun. Han kom själv som flykting från krigets Bosnien. Förra veckan sa han okej till att ta emot ett flyktingar från Ukraina som inte blivit registrerade på Migrationsverket.
Ilko Corkovic kom till Sverige och Öland som flykting undan kriget i Bosnien 1993. Han var då tjugosex år. Idag är han femtiofyra och Borgholms kommunalråd. Förra veckan sa han okej till att ta emot ett flyktingar från Ukraina som inte blivit registrerade på Migrationsverket. Det var ett femtiotal flyktingar som kom med ett lokalt bussbolag, som varit i Polen med förnödenheter och som inte ville åka hem med en tom buss. Till Vimmerby Tidning sa Ilko Corkovic (S):
”I nuläget är det vi som löser det, vi får se hur det blir sen. Världen går inte under om vi inte får kompensation. Det viktigaste nu är att de här medmänniskorna får tak över huvudet, mat och lite kärlek direkt.”
Femtiotalet människor kunde alltså köras direkt från Polen till Borgholm och till ordnade boenden med värme och mat. Registreringen hos Migrationsverket kunde de göra senare.
Det agerande som Borgholms kommun beslutat sig för kallas proaktivt, det vill säga att agera innan du ställs inför fullbordat faktum. Vanligen agerar kommuner reaktivt, det vill säga de väntar tills de får frågan om hur många de kan ta emot.
Det finns både för- och nackdelar med de båda tillvägagångssätten. Agerar man proaktivt slipper de hemlösa människorna att transporteras runt och bo på olika tillfälliga boenden innan de slutligen landar där de blir anvisade. Det måste anses som bra. Å andra sidan finns det ingen garanti för att kommunen blir kompenserad för sina utlägg av Migrationsverket. Risken att kompensationen uteblir är förmodligen väldigt låg, men den finns där. Möjligen finns det också en risk att det ställer till med en del administrativa problem för Migrationsverket. Och kanske framför allt, om kommunerna inte haft tid på sig att förbereda på ett bra sätt så kanske mottagandet inte blir det allra bästa.
Fördelen med det reaktiva är att alla papper är klara innan människorna kommer på plats, boendena är klara, kommunen har haft tid att ordna med skolgång för eleverna, kort sagt, med förberedelser blir mottagandet bättre. Hultsfreds kommun har valt det reaktiva, och de ska ha gjort det utifrån ovanstående resonemang.
Vimmerby kommun har valt att vara både proaktiv och reaktiv. Som Vimmerby Tidning har berättat om så har kommunen gjort upp med Vimmerby Camping om att få använda campingen om det kommer flyktingar direkt till Vimmerby utan att vara registrerade hos Migrationsverket. Vi har också berättat att det finns kontrakt skrivna med Stadshotellet och Fredensborg och det kommer säkert till flera som vill hjälpa till. Det är tänkt som akutboende och det måste ses som synnerligen proaktivt. I skrivande stund finns det emellertid inga uppgifter att några människor från Ukraina är på väg, men kommunen är som sagt väl förberedda om det skulle komma några personer åkande i exempelvis en buss, som i fallet med Borgholm.
På måndag hoppas Vimmerby kommun vara klar att rapportera in om de femtio platser som iordningställs i Storebro. Det är den reaktiva delen. Där förväntas människor från Ukraina kunna bo om de blir anvisade dit av Migrationsverket.
Länets kommuner agerar olika inför mottagandet av de människor som väntas från kriget i Ukraina. Det finns för- och nackdelar med både det proaktiva som det reaktiva valet.
Det finns alltså för- och nackdelar med de båda sätten att ta sig an något som sannolikt kommer att ställa oerhört stora krav på landets kommuner. Icke desto mindre kan jag inte undvika att bli varm inombords när jag läser om hur man resonerat i Borgholm. Från bussbolaget som vägrar åka hem med tom last, via kommunalrådet som fattar beslut på stående fot och inte räds möjliga ekonomiska konsekvenser, till de övriga i kommunen som snabbt ordnat med boende och mat. Heder åt dem! Och naturligtvis heder åt alla dem som på eget initiativ tagit in familjer från Ukraina för att ge dem tak över huvudet.
Om uppgifterna stämmer var det i december 1992 som den då 26-åriga Ilko Corkovic satt i en buss som rullade över Ölandsbron. Han förstod då att han och hans familj var på väg till en ö. På den ön har han blivit kvar i mer än halva sitt liv, och till ön välkomnar han nu andra människor som har behov av en fristad.