"Nu vet jag att det här boendet inte är tillfälligt. Och då har jag inga ursäkter", skriver Daniel Söderqvist som äntligen hittat hem efter ett helt liv med tillfälliga boenden.
Ett av de trevligaste boenden jag haft var stugan i svartskogen norr om Roxen. Det var en nybyggd stuga med öppen planlösning, två sovrum, ett loft och en toalett. Fönstren hade visserligen hamnat för högt upp så det gick inte att se ut när man satt vid köksbordet. I det stora rummet gick taket hela vägen upp så på vintern var det ett elände att få någon värme i stugan, och första vintern hade vi naturligtvis ingen ved att elda med. Men stugan låg nära en liten sjö där vi om somrarna kunde bada och fiska och på baksidan fanns en stor altan där vi kunde grilla och sitta och titta ut över sjön på kvällarna. Att det var ett trevligt och ombonat hem var inte min förtjänst. Det var min dåvarande sambo som möblerat och sett till att det blev ett riktigt hem.
Ett annat trevligt boende var huset jag hyrde i Managua. Från början var det som en byggarbetsplats. Ett kök installerades, jag fick köpa ett helt bohag och jag såg till att anlägga en gräsmatta efter att byggskräpet fraktats bort från bakgården. Det blev så småningom trevligt, men det blev aldrig riktigt klart. Hade jag bott kvar hade jag kunnat förädla det, men i och med att jag visste att tiden jag skulle bo där var begränsad blev det aldrig av.
De senaste tio åren har jag på ett eller annat sätt bott i kappsäck och haft mina ägodelar magasinerade på olika platser. Först var det just Managua under ett par år, sedan var det hemma hos farsgubben ett drygt halvår, så i sommarstugan ett par år, två vårar i Spanien, knappt tre år i en liten möblerad lägenhet i Norrköping. Därefter hyrde jag lillstugan jag sedermera köpte, en månad bodde jag hemma hos min mamma, och så åter ett par månader i sommarstugan.
Strängt taget har alla boenden från det att jag flyttade hemifrån varit tillfälliga, och det har gjort att jag aldrig varit motiverad att få till det på ett bra sätt. Eller kanske mer riktigt att jag använt det som ursäkt för att slippa anstränga mig. Jag har gjort halvhjärtade försök, men snart nog blev det alltid dags att flytta igen. I Falun gick det ganska bra. I Gävle, Malmö och Norrköping också, men det var ju alltid tidsbegränsat. När jag flyttade som mest och tvingades bära alla banankartonger med böcker funderade jag på att köpa en husbil och låta mig nöja med det, men det blev inte av.
När jag jobbade på det svenska fältsjukhuset i Somalia var det en ren slump att jag fick bästa rummet på hela campen, men det var först när vi skulle rotera hem som jag förstod det. Vi var förlagda på universitetet i Mogadishu. Vi vanliga soldater sov i de stora klassrummen och alla försökte bygga sig en liten vrå med skärmar och klädställningar. Det var mellan sex och sju personer i varje rum. Officerarna var två eller fyra i varje rum, medan chefen och ställföreträdaren hade egna rum, men små och spartanska.
Chefredaktörens nuvarande boende, en plats där han avser att stanna längre än vad han gjort i tidigare hem.
I början av missionen kom Lasse och Bosse och frågade om jag ville ha ett eget rum. De berättade att de hittat ett rum där två sängar fick plats och innan för det rummet fanns ytterligare ett rum, men det hade inga fönster. Jag tittade på det, slog upp två fönster, satte in myggnät, städade ur, letade fram ett skrivbord och ställde in tältsängen. När jag senare åkte till Kenya på leave köpte jag en tjock madrass, bad snickarna såga till en lagom stor och lagom tjock plywoodskiva som jag lade på tältsängen, och så plötsligt var jag den enda på campen med riktig säng. Men även det boendet var tillfälligt.
När jag så här på hösten kommer hem från jobbet är det mörkt. Men jag har lärt mig att hitta nyckelhålet i ytterdörren och jag vet var alla möbler finns så jag kan röra mig i mörkret och fram till strömbrytaren i köket. Det är lite bakvänt att jag inte har någon lampa direkt inne i stora rummet, men jag planerar att inom kort installera en lampa och en strömbrytare vid dörren. Varje dag går jag runt och funderar på förbättringar. Snart ska jag ta mig an den inredda vinden. För nu vet jag att det här boendet inte är tillfälligt. Och då har jag inga ursäkter.
Daniel Söderqvist.