Att sitta ute på altanen i ljumma sommarkvällen och skriva krönika är skönt, och fokusutmanande.
Ambitionen är att den ska handla om något viktigt som hänt i Vimmerby eller Hultsfred. Något som vi skrivit om i Vimmerby Tidning. Förra veckan handlade den om den 46-åriga kvinna som slutligen fått ett läkarintyg om att hon inte behöver någon god man, men där Vimmerby kommun valde att ansöka om att hon skulle sättas under förvaltarskap.
Tanken är att jag i krönikeform ska kunna lägga ut texten och förklara, möjligen argumentera, men framför allt fördjupa diskussionen om det givna ämnet. Fördelen med krönikeformen är jag tillåts föra fram egna åsikter och tankar om nyheten. Vimmerby Tidnings reportrar har till uppgift att berätta vad som hänt och vad berörda människor tycker i frågan. Inte komma med eget tyckande. Så icke krönikören! Krönikören har frihet att tycka vad hon eller han vill. På gott och på ont, och efter det egna samvetet och naturligtvis i enlighet med de lagar som reglerar yttrandefriheten.
Under den varma perioden av året sitter jag gärna på altanen och blickar ut mot sjön. Det är trivsamt, båtarna som i sakta mak åker åt norr och åt söder i försök att få en gös på kroken, eller någon av grannarna som har semester och begett sig ut på sjön på en motordriven flotte, med möjlighet till grill och bad. Emellanåt kan det emellertid bli lite för vackert och mitt fokus vandrar bort från den egentliga uppgiften, att skriva något som både är begripligt och i bästa fall tankeväckande. Tankarna drar iväg till fiske, ett sent bad, att grilla med vänner – eller alltihop i en kronologisk följd.
Planen är alltså att redan på onsdagskvällen få ihop ett utkast eller en skiss på vad krönikan ska handla om och hur den ska läggas upp. Vanligen mognar tankarna under natten till torsdagen och under torsdagen så att det mesta faller på plats på kvällen, men inte sällan blir det inget gjort på onsdagen och skissen skrivs först på torsdagskvällen och så blir det bråttom att få till det på fredagsmorgon. Opinionsredaktör Rebecca Forsgren Malmström frågar försynt vad veckans krönika ska handla om och när den kan tänkas vara klar – och jag svarar att det vet jag inte riktigt ännu, och just det vet jag inte heller.
Anledningen till att jag vill vara klar hyfsat tidigt på fredagen är att Rebecca ska hinna gå igenom texten, rätta det som är fel, komma med förslag till förbättringar, se till att den publiceras på vår sajt och lägga in krönikan på sidan i så god tid att den person som lägger sista handen vid tidningssidan inte ska behöva jobba över eller lämna över jobbet till någon som arbetar kväll.
Det händer att planen fungerar som det är tänkt. Att skissen är klar redan på onsdagskvällen. Ibland kan det till och med vara mer än en skiss, en i princip färdig text, men så händer något sent på torsdagseftermiddagen och så är det bara att börja om. Oftast är det som hänt så uppenbart att det inte är några större svårigheter att få till en text som är både begriplig och lite mer förklarande.
När jag skriver om något som kan uppfattas som kontroversiellt, känsligt eller utmanande vill jag gärna att någon mer läser texten. Mina vanligaste bollplank är Västerviks-Tidningens chefredaktör Christoffer Nielsen och Öst Medias vd Nils Olauson. Båda två är alldeles utmärkta publicister, men det händer att de tycker olika. Och båda kan föra fram goda argument för sina ståndpunkter.
Förra sommaren skrev jag en krönika om den lilla flickan Mimmi, som fick sin hals avskuren i krigets Somalia. Texten var stark och jag var osäker på om den verkligen passade som krönika med alla brutala detaljer. Jag rådfrågade de båda publicisterna. En av dem sa absolut, medan den andre avrådde. Det slutade med att jag valde att skriva en annan krönika om något mindre brutalt. Någon månad senare ombestämde jag mig och texten fick gå ut.
Den här veckan hade jag tänkt skriva om hur länder som Venezuela, Iran och Nordkorea kan bli kompisar, trots att det enda de har gemensamt är deras fientlighet mot USA och Nato. Jag hade tänkt ta ner det till personnivå och visa hur fel det kan bli om den enda utgångspunkten är att någons fiende per automatik blir någons vän. Det aktuella exemplet är kriget i Ukraina där de som är emot USA och Nato, tycks ha oerhört lätt att köpa Putins argument om att Ukraina ska avnazifieras. Jag hade tänkt skriva att det utan tvekan är sant att Azovbataljonen under kriget 2014 var uttalat nazistiska, att det fanns svenska nazister som stred med dem, att Azovbataljonen införlivades med den ukrainska armén och med största sannolikhet fortfarande härbärgerar nazistiska ståndpunkter, men att det ändå inte kan rättfärdiga Rysslands invasion av Ukraina.
Jag hade tänkt skriva att det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt, nazismen är avskyvärd och kan aldrig rättfärdigas, men är den inte statsbärande kan det heller inte legitimera en invasion av ett land. Jag hade tänkt skriva att det handlar om proportioner. Om allt detta hade jag tänkt skriva, men jag fick inte till det och tiden rann ut.
Nästa vecka. Kanske.
"Emellanåt kan det emellertid bli lite för vackert och mitt fokus vandrar bort från den egentliga uppgiften, att skriva något som både är begripligt och i bästa fall tankeväckande. Tankarna drar iväg till fiske, ett sent bad, att grilla med vänner – eller alltihop i en kronologisk följd", konstaterar krönikören luttrat.