Vimmerby Tidnings reporter hängde med i supporterbussen och förmedlade känslan av eufori till läsarna.
Det var söndagen 17 mars 2002. Det var bandyfinal på Studenternas IP i Uppsala. Det var Sandviken mot Västerås. Och det var Tobias Enmark och jag, som bevakade händelsen för TV4 GävleDalarna.
Vi klev på en av supporterbussarna i Sandviken. Det var totalt tjugo. Supportrarna hyllade oss faktiskt, trots att vi bar fyrankläder och det lugnade oss en del. Vi hade väntat bussvisslingar, eftersom TV4Sporten nyligen ifrågasatt bandyns rätt som sport.
Tobias tog bilder och jag intervjuade. De flesta knäppte upp en öl, men det var hela tiden civiliserat och inget obegåvat dumbröl. Avfärden var strax innan lunch så det var kanske en ovanlig tid för de flesta att dricka öl. Tanken var att vi skulle följa supportrarna under dagen. Från avfärd till matchen, under matchen, på hemresan och så gärna några bilder från den eventuella festen.
Om jag minns rätt startade matchen klockan 15.00, men bussarna var framme i god tid så supportrarna hade möjlighet att gå till öltälten och sedan hitta sina platser på läktaren. Tobias ställde upp stativet på innerplan och tog bilder mot supportrarna. Jag stod mitt bland dem och hade en mindre kamera så jag kunde ta bilder som visade hur det såg ut från supporterplats. Tobias och jag samlade material för TV-inslaget.
Matchen slutade med en klar seger för Sandviken, 8–4, men till en början var det jämt och supportrarna slängdes mellan hopp och förtvivlan. Ledning, oavgjort, underläge, oavgjort, ledning igen. Och så vinst. I bussen hem var lyckan total. Det behövdes ingen stimulantia. Lyckan var ren, oförställd och alldeles enastående i sin äkthet.
Jag inbillar mig att det var samma sak för våra Dackesupportrar, när de i onsdags åkte hem med det bärgade SM-guldet. Vilken lycka! Vimmerby Tidnings reporter Charlotte Madestam var med på hela resan och när jag frågar henne hur det var, får hon något i ögonen, något ömt och glansigt. Hon nickar och säger: ”Du vet ju, du vet ju.”
Ja, jag vet ju. Och jag vet att Lotta Madestam gjorde ett helt enastående jobb för att förmedla känslan till alla er läsare. På samma sätt som grabbarna på sporten, Torbjörn, Magnus och Haris, alltid och hela tiden gör ett fantastiskt jobb för att vi ska kunna få all den information vi behöver för att kunna hänga med.
Och jag vet ju! Hur betydelsefullt guldet, triumfen, succén och den formidabla framgången är. Inte bara för speedwayen som sport, utan för hela bygden, för företagen, för kommunerna och – framför allt – för folket. Vi har vunnit! Och vi har gjort det välförtjänt och det betyder mycket. Faktiskt också för de som säger att de inte är intresserade.
När jag skriver att vi ska vara stolta över våra medmänniskor från bygden händer det att det kommer en del nedsättande omdömen om min text och vad jag tycker. Det gör mig inget, det står i min arbetsbeskrivning att jag ska hantera det. Ofta står det att jag är naiv och ibland står det att jag inte förstår vår samtid. Men jag är hellre naiv än cynisk, och jag har hellre tilltro till mina medmänniskor, än misstro.
När Tobias och jag kom till segerfesten på en av krogarna i Sandviken var det en och annan som upprördes av våra fyranloggar, på mikrofonen, på kameran och på jackorna. Anledningen var att en av TV4Sportens mest profilerade reportrar i ett inslag ifrågasatt bandyn som sport. För bandyorten Sandviken var det som att svära i kyrkan. För dem var bandyn allt. Skulle fan komma någon storstadsbo som ändå inget begrep. Men supportrarna förstod att vi var lokala och lugnade sig snart. SM-guldet var bärgat. Och vi var alla på samma sida. Det återstod bara att le med hela ansiktet.
Idag lördag finns Vimmerby Tidning på stora torget i Vimmerby. Mellan 10.00 och 14.00 bjuder vi på ostkaka, min favorit, och vi hjälper alla som vill att skapa ett konto på sin prenumeration, så att ni kan se de fantastiska bilderna när Dackarna ordnar SM-guldet, höra rösterna och se firandet. Ta med kundnummer och lösenord så ordnar vi med kontot. Och så kan vi snacka journalistik. Hoppas vi ses!