”På somrarna stannade jag alltid när jag kom till trakterna runt Grönsved utanför Rumskulla. Jag satte mig i gräset och tog en snabbfika och tittade ut över nejderna. Det var som balsam för själen att sitta på Kalmar läns högsta punkt och bara ta in det fantastiska landskapet. Så underbart vackert!”
Hon som berättade det för mig arbetar med att köra ut tidningar, och hon berättade det i samband med att vi pratade om hur vi ska göra det så bra som möjligt för de tidningsprenumeranter som bor på landsbygden och som får Vimmerby Tidning via posten. Vi kom att prata om det när vi båda konstaterade hur mycket väderleken påverkar vårt humör. De senaste dagarna har varit alldeles enastående efter en vrång och kall vår.
För lite drygt femton år sedan arbetade jag i det lilla centralamerikanska landet El Salvador, och då vaknade jag alltid i samband med soluppgången. Sovrummet fylldes snabbt med ljus och i samband med det försvann nattljuden och fåglarna började sjunga och signalera att en ny dag hade börjat.
I El Salvador är det alltid varmt. Det blir lite mindre varmt några dagar runt jul, men annars håller sig temperaturen omkring 30 grader. Min pappa frågade mig alltid hur vädret var när vi pratades vid, och jag suckade alltid och sa att det var ungefär som det var förra gången han frågade. Han svarade snabbt att jag var bortskämd, att jag inte begrep att uppskatta att det var varmt och behagligt, och det hade han naturligtvis rätt i. Jag var tillvand. Det vackra vädret var en normalitet.
Det är förmodligen också anledningen till att vi uppskattar sol, klarblå himmel och varmt väder så mycket som vi gör i Sverige. Att det inte kan tas för givet. Att det mesta regnar bort, och att vi ska ta för oss och att solen skiner kanske bara idag, för att låna ord från Tomas Ledin.
En tidigare arbetskamrat som kommer från El Salvador berättade att han den första tiden i Sverige inte kunde förstå att människor frivilligt sökte upp solen när de stod och väntade på en buss eller ett tåg eller promenerade i en park. I hans hemland var det raka motsatsen. Där sökte man skydd för solen så mycket det gick, om man inte var på stranden, men där var man ju mest för att söka svalka i havet. Efter ett par år i Sverige förstod han svenskarnas beteende och gjorde på samma sätt. Det var efter att han genomlevt ett par snålblåsta senhöstar och några elaka vintrar.
När jag nu passerar uteserveringen utanför stadshotellet i Vimmerby och ser alla solsörplande människor blir jag glad av att bara se dem. Se hur de från solen får ny energi och kanske en ljusare och gladare syn på hela tillvaron. Och jag tror att det är oerhört viktigt i dessa tider av pandemi, fysisk distansering, karantän och allmän isolering.
Vi är trötta nu, vi har väntat länge, men det är inte så lång tid kvar. Kan vi bara hålla ut en liten tid till, få så många som möjligt vaccinerade, be att sommaren kommit för att stanna länge som möjligt, gärna en bit in i september, så kommer vi snart, snart, ha tagit oss igenom den här otäcka mardröm.
Och medan vi håller ut och väntar och hoppas att mardrömmen snart är över så kan jag rekommendera artiklarna i dagens Vimmerby Tidning. Det finns bland mycket annat några artiklar om den så kallade buskörningen av EPA-traktorer.
Trevlig lördag!
