Som jag minns det så fanns det på 80-talet historier om att det var omoraliskt att köpa sportskor av vissa märken eftersom de var tillverkade av människor som inte hade schyssta arbetsvillkor. Som jag minns det handlade det ofta om Portugal och att människor satt hemma och sydde ihop märkesskorna för en spottstyver, skor som sedan såldes för en dyr penning.

Som jag minns det så jämfördes fenomenet med tiden innan den industriella revolutionen som startade i Storbritannien i slutet på 1700-talet. Där själva grundidén var att jobba hemifrån och att bara få betalt för det som levererades. På så sätt betalade uppdragsgivaren ingen lokalhyra och bara lön för det som producerades, alltså hundra procent provisionsbaserat.

När det gäller Portugal och märkesskor så minns jag naturligtvis fel. 

För när jag frågar vänner och bekanta, medarbetare och människor på stan, så är det ingen som har något minne av Portugal och omoraliska skor. Jag hittar heller inget på nätet. Det är först när jag tar upp det med en god kamrat som han säger att det han tror jag är ute efter är förlagssystemet. Och då minns jag. Och det har verkligen inget med Portugal på åttiotalet att göra.

Snarare handlar det om Mona Rehme, som undervisade i historia när jag gick på högstadiet på Folkungaskolan i Linköping. Det var hon som berättade om förlagssystemet. Som var dåtidens hemarbete, fast med mångt mycket sämre villkor än i dagens Sverige, även om det säkerligen finns företag också idag som tvingar sina anställda att jobba hemma för att slippa hyreskostnader, och där en stor del av lönen är provisionsbaserad, och som med största sannolikhet saknar kollektivavtal.

Jag minns också att förlagssystemet bara omfattade tillverkning av saker, inte tjänster, varken statliga eller privata. Dåtidens ämbetsverk behövde en gemensam, fysisk arbetsplats. En plats där det fanns möjlighet att träffa de som sökte få en tjänst utförd, utrymme för ett arkiv, och för all del, en plats där det fanns möjlighet till kollegiala utbyten.

I samband med pandemin är vi på väg mot en situation som i en del påminner om förlagssystemet. Nämligen det utbredda hemarbetet. Men till skillnad från den förindustriella tiden på 1700-talet är det inte den faktiska tillverkningen som sker i hemmet – utan kontorsdelen eftersom den är lätt att flytta hem och arkiven finns i molnen.

De som jobbar på det så kallade golvet på Ljunghälls, Åbro och BoKlok får snällt traska till sina arbetsplatser som de alltid gjort. Att göra det praktiska arbetet på distans går inte. Det gör det inte heller inom vård och omsorg. Det är svårt att hjälpa någon klä på sig virtuellt, eller bädda någons säng på distans, även om det görs många, och tydligen framgångsrika, försök att ställa diagnos via nätet.

Pandemin har gjort att utvecklingen skyndats på något alldeles enastående. Och inom tjänstesektorn, både den offentliga och den privata, finns det förmodligen inte en institution eller ett företag som kommer att gå tillbaka till som det var innan. Pandemin har tvingat oss som jobbar på kontor att lära oss att arbeta med digitala möten och konferenser, digitala fikapauser och digitala utvecklingssamtal. Att ha medarbetare som reser många mil med bil för att delta i ett möte varje vecka kommer framledes ses som obegripligt och helt uteslutet, både ur företagsekonomiskt och klimatmässigt hänseende.

Det är inte så att jag applåderar utvecklingen. Inte heller finner jag den svårsmält. Det handlar snarare om att konstatera faktum.

Slutligen; mer hemarbete betyder förmodligen att chefer med stort kontrollbehov försvinner, det är svårt att kontrollera medarbetare på distans, såvida inte arbetet görs om till beting, och då är vi nära den provisionsbaserade lönen som också var en del i förlagssystemet.