Ett av mina bästa midsommarminnen är midsommar 1994. Min dåvarande sambos familj hade en sommarstuga i Västerviks skärgård och där var vi med vänner och firade. Vi åt sill och färskpotatis, sjöng nubbevisor, drack snaps och avslutade med jordgubbstårta. Vädret var strålande och vattnet ljumt, lent och vänligt mot kroppen när vid tog ett sista kvällsdopp. På natten såg vi Sverige vända och vinna med 4 – 1 mot Ryssland. När domaren blåste av matchen hörde vi Arne Hegerfors utbrista: ”Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome Arena i Detriot”. Ett fint minne.
För mig har midsommarfirandet varit det mest svenska av det svenska. Min mammas farbror ordnade alltid storslagna midsommarfiranden med små grodorna runt midsommarstången, säckhoppning och springa-med-sked-i-mun-och-en-potatis, och prisutdelning med godis efteråt. När jag arbetade med ensamkommande flyktingungdomar tog jag med dem till något offentligt midsommarfirande så att de skulle få se och lära sig denna ursvenska tradition. Ibland blev de generade å deltagarnas vägnar. Hoppa groda runt en stång! Oftast drogs de med i glädjen.
Till ganska nyligen var jag övertygad om att midsommarfirandet gick att spåra tillbaka till förkristen tid, att firandet kom från någon hednisk fruktbarhetsrit där midsommarstången symboliserade en fallos som körts ner i jorden och att människor dansade runt den för att årets skörd skulle bli bra. Jag var ganska övertygad om att midsommar var den enda hedniska högtid som överlevt kristendomen. Hur den kristna kyrkan ersatte alla hedniska högtider med kristna, men där det inte gick att ersätta midsommar med Johannes Döparens dag 24 juni, eftersom traditionen helt enkelt var för stark. Den var nedärvd från generation till generation.
Men så läste jag på. Och då visar det sig att det moderna midsommarfirandet har sitt ursprung i just firandet av Johannes Döparens dag, att midsommarstången kommer från Tyskland och får fäste i Sverige någon gång på sextonhundratalet, men inte får sin slutgiltiga form förrän i mitten på artonhundratalet. Små grodorna är en fransk sång som brittiska soldater sjöng för att håna fransmännen under Napoleonkrigen. Och att det enda riktigt genuina vi fört in i traditionen tycks vara en fallenhet för dryckenskap.
Nu finns det säkert många som invänder och påpekar att om något är så gammalt som från sextonhundratalet så borde det väl räknas som svenskt. Den uppfattningen delar jag alla dagar i veckan. Likafullt är många av våra midsommartraditioner importerade, eller i varje fall starkt påverkade av företeelser utifrån. Och i slutänden har det naturligtvis ingen betydelse när vi i dag identifierar det som något typiskt svenskt. Eller kanske tvärtom, att det betyder väldigt mycket, eftersom vi uppenbarligen har förmågan att ta in, forma till, och göra det till vårt.
När matchen mot Ryssland var färdigspelad och våra vänner krupit till kojs satte sig min dåvarande sambo och jag i båten och körde ut till ett av de närmsta grunden för att fiska gädda. Solen stod redan ganska högt på den klarblå himlen som speglade sig i det sakta guppande och lika blå havet. Båda ville vi ha den bästa vobblern, och vi brukade bytas av, och om jag minns rätt var det hennes tur. Hon fick tre gäddor medan jag fick två, men där en av dem var den största. Vi satte tillbaka all fisk utom en som var lagom stor för två personer. Den skulle vi tillaga i ugn när våra vänner hade åkt hem.
Glad midsommar!
