På restaurangen Regis vid det gamla torget är trivsamt att titta på folkvimlet och kanske skriva några rader till en kommande krönika.
I sin bok Löpsedlar skriver Expressens dåvarande chefredaktör Bo Strömstedt uppskattande om världsreportern Ulf Nilsson. Han skriver att Nilsson hade allt i huvudet. Om det hände något i världen som krävde bevakning kunde Nilsson med en gång sätta sig och randa ner händelsen med all bakgrundsfakta klar för sig. Han behövde aldrig konsultera något arkiv. Betänk att det här var före Internet och lättheten att hitta information på nätet. Ulf Nilsson hade hårddisken djupt förankrad i hjärnbasen.
En annan historia jag fått mig tilldels om världsreportern Ulf Nilsson är att han alltid var först med uppdateringarna från en världshändelse. Bara någon timma efter att han landat på platsen för nyheten kunde han lämna sin första rapport. Enligt historien gjorde han det efter att först ha läst på om händelsen, när han sedan landat intervjuade han taxichauffören till hotellet och fick sina tankar bekräftade, varpå han kunde sätta sig och skriva den första artikeln om den stora nyheten. Enligt historien brukade taxichauffören gå under benämningen "enligt säkra källor”, men det är alltså enligt historien och ingenting jag med säkerhet vet.
Taxichauffören ger mig en snabbkurs i Vera Cruz historia och är noga med att tipsa om volovanes, ett slags krustader som Vera Cruz ska vara känt för.
När jag landar i hamnstaden Vera Cruz kommer jag att tänka på världsreportern Ulf Nilsson och bestämmer mig för att pröva hans metodik. Jag har tur och får åka med Erika Velasquez som efter ett par inledande fraser tar av sig sitt munskydd och öppnar upp sig. Hon är väl bekant med stadens historia. Hon berättar att den anlades 1519 av conquistadoren Hernán Cortés, samme person som strax med endast sju hundra soldater lyckades erövra hela det imponerande Aztekaimperiet. Vi är ganska överens om att det skedde med lögn, list och osedvanlig tur. Dels fanns en profetia bland aztekerna om en kommande frälsare, dels fanns ett stort missnöje bland de omkringboende folken gentemot aztekerna som Cortés kunde utnyttja. Vi ska heller inte underskatta hur conquistadorerna kom med stora frustande hästar, rustning och högt ljudande muskedunder. Inget som aztekerna var bekanta med sedan tidigare.
Erika Velasquez berättar också om den speciella rätten volovanes, en typ av krustader gjorda av smördeg och med olika innandömen. Som räkstuvning, stuvning av champinjoner eller skinka och ost, och så de sötare varianterna med ananas eller banan. Hon nämner var de är som allra bäst, men det glömmer jag ganska omgående och när jag väl provar en med räkor och en med skinka och ost är det den senare som smakar bäst.
Det pensionerade paret Virginia och Enrique Ávila kommer till den långa piren varje dag för att fiska. Innan jag går tar Virginia mig i armen och ber mig vara försiktig.
Det finns mycket att säga om Vera Cruz, men det är strängt taget mötena med människor som intresserar mig mest. Som pensionärerna Virginia och Enrique Ávila som jag träffar på en pir som sträcker sig långt ut i Karibiska sjön. De sitter på piren och fiskar och jag frågar hur det går. De svarar att de inte fått något ännu, att det varierar, men att fiske är deras stora hobby nu när de är pensionerade. ”Vi kommer hit varje dag”, säger Virginia. De fiskar med bottenmete och jag frågar vad de brukar fånga och de nämner namnen på några fiskar jag inte känner till. Jag frågar hur stora fiskarna kan bli och de måttar med händerna till något jag uppskattar som en meter, och sedan skrattar de. ”Nja”, säger Enrique. ”Kanske inte fullt så stora. Jag berättar om mina kusinbarn som alltid överdriver storleken på det de fångat. ”Fiskare är sig lika över hela världen”, säger Virginia och vi skrattar.
Innan jag går tar Virginia mig i armen och säger att jag ska vara försiktig och ta hand om mig. Hon pekar på en sträcka utmed strandpromenaden. ”Där säljs det mycket droger”, säger hon. ”Där måste du vara försiktig.” Enrique nickar instämmande.
På den anrika restaurangen Regis har Jorge Cadena arbetat i 40 år. Han säger att han trivs med jobbet, men att han börjar bli lite trött på att jobba sex dagar I veckan året runt.
Vid det gamla torget på den anrika restaurangen Regis arbetar Jorge Cadena. Han berättar att han arbetat där i fyrtio år. Han berättar att mycket har ändrats i staden under de fyrtio åren, men att torget varit detsamma. ”Fyrtio år är en lång tid”, säger jag. Don Jorge nickar bakom munskyddet. ”Du måste trivas”, säger jag. Don Jorge nickar. ”Man träffar många trevliga människor”, säger han.
Jag får för mig att jag måste läsa någon av Mexikos stora författare, men när jag går in i en bokhandel visar det sig att Carlos Fuentes bara skrivit tjocka luntor som jag inte har plats för och att nobelpristagaren Octavio Paz bara skrev poesi eller essäer. Bokhandlaren visar mig till en hylla med modern mexikansk litteratur. När jag botaniserar bland böckerna hör jag en annan kund fråga om inte hans senaste bok finns att köpa. Jag ursäktar mig och frågar om det finns någon annan av hans titlar. ”Självklart”, säger bokhandlaren och kunden, som uppenbarligen är författare, i kör. Bokhandlaren letar fram en bok som heter ”Tres amigos, un Maserati y los señores mayas del tiempo”, vilket betyder ungefär ”Tre vänner, en Maserati och vår tids herrar mayas”.
Författaren heter Patricio Ortiz. När jag visar honom de böcker jag skrivit signerar han boken jag köpt med: ”Till min kollega Daniel, boken är mycket mexikansk.” Jag tackar honom och lovar återkomma med ett utlåtande. Han skriver ner sin e-postadress och jag går ut i gatuvimlet i den gamla delen av staden.
Det gamla torget i Vera Cruz kallas zócalo, precis som överallt i Mexiko. Det är det äldsta torget och utmed dess fyra sidor hittar man oftast en kyrka, ett stadshus och en mängd restauranger och barer. Det är populärt bland så väl lokalbefolkningen som turisterna.
Till sist vill jag önska alla ett gott nytt år, ett 2023 utan krig, utan pandemi, höga elpriser och utan ett konstigt väder.
Utsikt från restaurang Regis vid det gamla torget.
På restaurangen Regis vid det gamla torget är trivsamt att titta på folkvimlet och kanske skriva några rader till en kommande krönika.