Den franska kvinnan kom in till det svenska fältsjukhuset i Mogadishu efter fem på eftermiddagen. Det var fortfarande ljust, men solen stod lågt och snart skulle det bli mörkt. Jag fick larmet och sprang till akutmottagningen, där det redan fanns många människor. Som sjukvårdsman var det inte mycket jag kunde bidra med. Som jag minns det leddes arbetet med att återuppliva kvinnan av narkosläkaren Thomas Holm. Han hade satt ett venflon i halsen och tryckte in saltlösningen för att få upp blodtrycket i ådrorna, sjuksköterskan Eva Eriksson ventilerade kvinnan, medan sjuksköterskan Anette Johansson gjorde hjärtmassage, men det fanns en stillhet över kvinnokroppen, som om något omslutit kroppen och lagt den till ro. Narkosläkaren var lugn, men såg bekymrad ut.
Han vände sig till mig och bad mig springa till intensivvårdsavdelningen och hämta en hjärtstartare. Jag visste att vi hade en på akuten, men jag visste inte var så jag vände mig om och sprang det fortaste jag kunde. När jag kom tillbaka provade Thomas ett par gånger, kroppen hoppade till, men förblev därefter lika stilla.
”Nej”, sa Thomas. ”Det går inte. Det är inget mera vi kan göra.” Verksamheten stannade av och någon lade ett lakan över kroppen och täckte ansiktet. De två amerikanska soldaterna som kommit in med kvinnan stod bredvid med hängande armar. De hade bara på sig badbyxor och det såg ut som att de precis kommit upp ur havet. Fortfarande våta i håret.
För den franska kvinnan hade dagen varit precis som vanligt. Hon jobbade på den franska beskickningen i Mogadishu och efter jobbet åkte hon som så många gånger förr till flygplatsen för att vid dess strand ta ett bad. Alla utländska trupper och hjälparbetare och ambassadfolk badade på flygplatsområdet. Det svenska fältsjukhusets första chef förbjöd bad på grund av risken för hajangrepp, men det var det ingen som riktigt trodde på. Inte heller den nye chefen, som omedelbart gav tillstånd till badresor på fritiden.
Exakt hur långt den franska kvinnan simmade ut var det förmodligen ingen som visste, men någonstans kom en haj och bet av henne det vänstra benet mitt på låret. Rakt av. Några badande soldater hörde henne skrika. De simmade ut och fick henne i land och drog en livrem runt låret och satte sig i en jeep och körde henne så fort de kunde till det svenska fältsjukhuset. Men där fanns det inget att göra.
Reklamen för lotter, ”plötsligt händer det”, fungerar även åt andra hållet. Först är det helt som vanligt, och så med ens är katastrofen ett faktum. Och det som just hänt kan aldrig göras ogjort. Efter den tragiska händelsen med den franska kvinnan kunde helikopterpiloter vittna om att de från luften sett hundratals hajar som simmade i direkt anslutning till stranden. Och någon kunde berätta att det legat ett stort slakteri i närheten som dumpat allt slaktavfall i havet och att hajarna vant sig vid den ovanliga födan.
Några månader senare dök det upp en annan teori, att det inte var verket av någon haj utan snarare en grov vajer som förankrad på botten legat och vispat runt under ytan. Jag kan inte med säkerhet säga vad det var, inte annat än att det var så fruktansvärt onödigt, så helt utan mening.