När klockan ringer vänder jag mig om och trycker på snooze. Det betyder att jag får sova tio minuter till. Just nu en ocean av tid, en frestelse som inte går att motstå, men ganska snart kommer det en ny enveten signal och då behöver jag faktiskt stiga upp. Jag tar på mig morgonrocken och tofflorna och går ut i köket och sätter igång vattenkokaren, lägger en tepåse i koppen tillsammans med en sackett. Jag brer smör på det danska rågbrödet, lägger på ost, och går sedan ut för att hämta morgontidningen. 

Jag tittar på förstasidan och läser att toppnyheten är att Eksjöpolitikerna lagt fram en budget för de kommande tre åren. I underrubriken står det vilka som är vinnare och vilka som är förlorare. Jag suckar och bläddrar fram till Vimmerbysidan. Där finns det två små artiklar om att turistnäringen står inför stora utmaningar, och att en GPS stulits ur en grävmaskin. Resten är annonser. Jag suckar och ställer ännu en gång frågan varför jag över huvud taget prenumererar på tidningen när det står så lite om Vimmerby. Jag skulle så gärna haft en tidning som haft huvudredaktionen i Vimmerby och inte i Eksjö.

Det här kallas kontrafaktisk historiebeskrivning. Alltså en beskrivning av hur utvecklingen kunde ha tett sig – om den tagit en annan väg. Och för Vimmerby Tidning och den lokala journalistiken i Vimmerby kunde utvecklingen mycket väl tagit en annan inriktning.

På sextio-, sjuttio- och en bit in på åttiotalet var Vimmerby en av landets tidningstätaste städer. Under en period fanns det sex dagstidningar. Fem morgontidningar och en eftermiddagstidning. Alla konkurrerade de om att bli stadens förstaval. Att det blev Vimmerby Tidning är en självklarhet idag, men på sjuttiotalet var det ingen självklarhet. Då var det snarare den tidningen som låg närmast fallrepet. Det var nämligen oerhört nära att tidningen inte klarat sig och gått i konkurs.

Förändringen tog sitt avstamp 1974 när Bengt Ingemarsson sa upp sig från sitt arbete på Bonniers företag i Halmstad och återvände till Vimmerby Tidning för att få den attraktiv och lönsam. Han gjorde en del stora förändringar och kunde på så sätt rädda det sjunkande skeppet. Han såg till att ta ett lån så att en ny tryckpress kunde köpas in så att tidningen äntligen kunde tryckas i fyrfärg och betydligt snabbare och billigare. Han såg till att tidningen blev en morgontidning 1979. Fram till dess hade Vimmerby Tidning varit en eftermiddagstidning, vilket var en klar nackdel eftersom de nyheter som de fem andra tidningarna hade redan på morgonen, det kunde Vimmerby Tidning presentera först på eftermiddagen. Vem vill läsa om det senaste efteråt?

Han rekryterade annonsförsäljare, nya reportrar och han såg till att öppna tidningen så att alla hade tillgång till den. Tidningens opinionssidor öppnades för alla politiska partier och blev på så sätt intressant för fler.

Bengt Ingemarsson var säkert hård i nyporna och förmodligen kontroversiell, men i slutänden var det kanske en förutsättning för att tidningen skulle klara sig och bli lönsam och den självklara plattformen för lokal debatt. Tidningen som knyter samman och förenar invånarna i Vimmerby. 

I dag öppnar utställningen ”Tidningsstaden Vimmerby – sex dagstidningar och sju tusen själar" på stadsmuseet Näktergalen. Missa inte den.

När klockan ringer stiger jag upp, tar på mig morgonrock och tofflor och går och hämtar morgontidningen. Medan tevattnet blir hett i vattenkokaren brer jag smör på det rostade brödet och lägger på ost och skinka. Jag "dubbelsovlar". Det blir godare så.

Sedan öppnar jag morgontidningen för att läsa om allt som hänt i Vimmerby, Hultsfred och Mariannelund. Jo, ett Vimmerby utan Vimmerby Tidning vore faktiskt otänkbart.