Värmerekord och gassande sol väcker rubriker i Sverige, medan man i andra länder kan förfasas över köldknäppar motsvarande en svensk midsommartemperatur. Det är det ovanliga som gör att man reagerar, menar skribenten.
Det måste ha varit i januari 2004. Nyheten som dominerade de salvadoranska medierna var köldknäppen som drabbat den nordvästliga delen av landet uppe i bergen i delstaten Chalatenango, eller möjligen i den norra delstaten Sensuntepeque. I tidningarna fanns bilder av något som definitivt var hagel, men som beskrevs som snö, och det fanns en oro över att människor kunde frysa ihjäl eftersom temperaturen rört sig ner mot tio grader.
När jag läste artiklarna och såg på tv-inslagen tyckte jag till en början att det hela var en smula märkligt. Om jag läst på rätt kan det hagla när det är relativt varmt, men för att det ska snöa krävs en lufttemperatur ner mot nollan. Och att någon skulle frysa ihjäl vid över tio graders värme är en omöjlighet.
Ovanstående beskrivning är naturligtvis väldigt västcentrerad eller rent av kolonial, det vill säga att det bara är vi i väst som är förnuftiga och alla andra korkade. Men det varken anser jag eller är min poäng. Det handlar snarare om att vi sällan reflekterar över det vanliga. Det är först när det blir ovanligt som vi börjar fundera eller reagera. Och det gäller i högsta grad vädret.
I ett land som El Salvador är det vanligen runt trettio grader varmt året runt. I december och januari går temperaturen ner lite grann och runt jul kan det vara ner mot tjugo, men att det sjunker ner under femton eller att det faller stora hagel tillhör det ytterst ovanliga. Alltså blev det en stor nyhet när det hände.
Med samma logik blir det stort nyhetspådrag när Europa och Sverige drabbas av extremvärme som varit fallet den senaste tiden. På Vimmerby Tidning har vi uppmärksammat det i en rad artiklar den här veckan, och det är inte omöjligt att människor som har sitt ursprung i andra länder undrar vad den stora uppståndelsen egentligen handlar om. ”Det är varmt? Ja, men det är väl skönt.”
En tidigare arbetskamrat kommer från El Salvador. I början av sin tid i Sverige kunde han inte förstå varför inte människor tog skydd från den värsta solen en varm sommardag när de exempelvis väntade på bussen. Varför de envisades med att ställa sig mitt i solgasset och vända upp ansiktet mot solen. Han kunde inte förstå varför inte alla försökte komma undan solen och in i skuggan där det var avgjort svalare. Efter något år förstod han. I Sverige är vi svältfödda på sol och när den väl dyker upp så vill vi ta varje chans att vara i dess strålar. Efter ytterligare något år var han den förste att ställa sig att lapa sol när helst tillfälle gavs. Också han längtade efter solen.
Som säkert framgått tycker jag mycket om solen och värmen, och dagar när det är över trettio grader tycker jag är särdeles njutbara. Men då är det också viktigt att gå ner i tempo, att jobba långsammare. En möjlig förklaring till min vurm för det varma är kanske just det, att man är tvingad att jobba långsammare. I skrivande stund sitter jag på altanen och blickar ut över sjön som i kvällningen har lagt sig. Spegelblank. Någon enstaka båt som i makligt tempo trollar efter gös. Det är fortfarande över trettio grader och snart ska jag ta ett svalkande kvällsdopp.
Alla tycker inte om det varma. Alla mår inte bra i det varma. För en del kan det varma vara livsavgörande. Jag minns hur illa farsan for när det var riktigt varmt med sitt oregelbundet slående hjärta, och många är de äldre som inget annat önskar än att temperaturen ska gå ner så de kan dra ner på all vattenmelon, glass och chips, för att få i sig nog med vätska och salter – och äntligen återgå till en mer normal diet.
Det har varit varmt tidigare i Sverige. I juni 1947 var det 38 grader i Målilla. Det varmast mest uppmätta någonsin. Det har vi alla lärt oss de senaste dagarna. Och många var också med när det hände och minns. De senaste årens extremvärme och torka är emellertid ett uttryck för klimatkrisen. Den vi själva i vår okunskap drivit fram, men som vi också har en liten, liten möjlighet att minimera om alla drar åt samma håll och gör det nu.
Slutligen vill jag lyfta den person som uppmärksammade villabranden i Vimmerby natten till torsdagen. Hur han inte bara larmade räddningstjänsten utan också såg till att de som låg och sov i huset vaknade och kunde ta sig ut. Enligt räddningstjänsten kan det ha varit helt avgörande. Vimmerby Tidning försökte hitta honom för att göra en intervju, men han fanns inte att finna. Ännu en anonym hjälte där vi bara kan nicka och säga: ”Bra gjort! Mycket bra gjort!”