Starka känslor när drottning Silvia gjorde ett besök i Gammelsvenskby (Zmijevka) i samband med att kungaparets statsbesök i Ukraina 2008.
Andra gången jag arbetade med Anders Buskas var i Somalia 1993, där han körde medevac-transporter med sårade till det svenska fältsjukhuset. Jag var på akutmottagningen och tog emot transporterna. Det vore fel att påstå att vi umgicks utanför jobbet, han var några år äldre och betydligt mer självsäker i sin roll som FN-soldat jämfört med mig, och ibland kan jag få för mig att han såg mig lite som en lillebror. Oavsett vilket hade vi arbetat tillsammans två år tidigare i Saudiarabien under första Gulfkriget.
Buskas kom från Gotland och hemma på ”öjn” arbetade han på brandförsvaret. Jag reflekterade inte på hans speciella efternamn då, det var väl något gotländskt tänkte jag, och han pratade verkligen med en tydlig gotländsk dialekt. Nu vet jag bättre, nu har jag fått lära mig om svenskbyborna från Ukraina. För sannolikt finns det en och annan svenskättling bland de människor som flytt Ukraina sedan kriget startade tjugofjärde februari. Och sannolikt har några av dem hamnat i Sverige, där deras anförvanter en gång kom ifrån.
1563 blev Dagö utanför Estland svenskt, men redan på 1200-talet flyttade svenskar dit. De pratade svenska och betraktade sig som svenskar, och det gjorde de också efter att Dagö blev ryskt 1721 i samband med freden i Nystad. När sedan Ryssland erövrade Ukraina från Turkiet 1781 erbjöds Dagösvenskarna mark och hus i Ukraina och hälften av dem, omkring tusen personer, gick den långa vägen från Estland till Ukraina.
Enligt Föreningen Svenskbyborna ska det ha rört sig om en karavan på ”127 hushåll, 321 hästar, 115 oxar och 260 kärror till hjälp för transporten.” Enligt vissa källor rörde det sig inte om något val, utan snarare om tvångsförflyttning. När karavanen kom fram till det som än i dag heter Gammalsvenskby, hade knapp hälften av dem dött. De flesta var barn och äldre, som helt enkelt dukat under av sjukdomar och undernäring.
På 1920-talet tas kontakten mellan Sverige och Gammalsvenskby upp igen. 1929 tillåts en grupp på nästan tusen personer flytta till Sverige, men redan något år senare återvänder drygt två hundra personer, som inte känt sig välkomna. Under andra världskriget ockuperas Ukraina och Gammalsvenskby av Nazityskland som till en början ses som befriare, men senare visar sitt rätta ansikte, vilket betyder att flertalet svenskar efter kriget döms för förräderi och antingen avrättas eller sätts i arbetsläger.
Jag ringer Sofia Hoas, som själv stammar från de svenskbybor som kom tillbaka från Ukraina i slutet på 1920-talet. Hon är ordförande i Föreningen Svenskbyborna, som har sitt huvudsäte på Gotland. Hon bekräftar min tes om att det borde finnas svenskbybor bland de som flytt hemlandet. ”Det rör sig om ett drygt tjugotal sammanlagt. Ett tiotal finns på Gotland. Åtta i Stockholm och ett par i Skåne.”
Sofia Hoas berättar vidare att några faktiskt pratar svenska. Dels någon yngre som studerat modern svenska och så några som pratar den svenska som pratades av de som först lämnade Dagö i slutet på 1700-talet. Av de som nu är i Sverige finns människor vars förfäder och mormödrar var några som först flyttade till Sverige på sent 1920-tal för att något år senare flytta tillbaka till Gammalsvenskby. Nu har deras barnbarn och barnbarnsbarn gjort samma resa igen. ”De allra flesta vill inget hellre än att kriget ska ta slut så att de kan flytta hem igen”, säger Sofia Hoas.
Flyktingar från Ukraina anländer med Polenfärjan till terminalen i Nynäshamn.
Jag berättar för Sofia Hoas att jag vid två tillfällen arbetat med en Anders Buskas från Gotland och hon säger att hon mycket väl vet vem det är, men att de inte umgås privat. ”Jag tror att det är samma för honom som för mig, att han är barnbarn till de som flyttade från Gammalsvenskby 1929, men som valde att stanna.
När vi sprang på varandra andra gången i Somalia sken Anders Buskas upp. Han dunkade mig i ryggen och sa: ”Lejver du? Dejt va roulit. Ja läjste nånstans att dui hadd dött.” Efter hemkomsten från Saudiarabien hade jag råkat ut för en svår bussolycka i Tyskland, som slagits upp ganska stort i svensk press. ”Nog lever jag allt,” hann jag säga innan Buskas hastade vidare. Så mindes jag Mark Twains svar när han fått samma fråga. ”Ryktet om min död är starkt överdrivet.” Men det kom jag naturligtvis inte på att säga i tid.
Avslutningsvis 1: Den kanadensiska ishockeyspelaren Jonathan Sigalet har gjort närmare trehundra matcher i den svenska SHL-ligan. Hans förfäder och mormödrar kommer från Gammalsvenskby. De utvandrade därifrån sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal och slog sig ner i Kanada.
Avslutningsvis 2: Jag ber redan nu om ursäkt för mitt försök att transkribera gotländska.