I slutet av nittiotalet arbetade jag på Sydsvenskans Malmöredaktion. Vi hade redaktionen på andra våningen på Stora Nygatan vid Gustav Adolfs torg. Det var en fantastisk utsikt över torget, allt myller av människor, torghandeln och doften av kontinenten – för de som hade rum ut mot torget vill säga. Som vikarie hade jag fönster in mot gården, där hände det sällan mycket och öppnade jag fönstret luktade det ofta sopor.
Jag skrev mycket om hemlöshet på den tiden och en dag fick jag ett telefonsamtal från en person som var desperat. Hon berättade att hon hade en lägenhet i ett hus på Rasmusgatan i Malmö, men att hon nu skulle bli vräkt. Jag frågade om orsaken och hon berättade att alla som bodde i kåken skulle bli vräkta, eftersom alla hade andrahandskontrakt av socialtjänsten, och att socialen nu sagt upp sitt förstahandskontrakt med hyresvärden.
Jag bad att få återkomma och ringde socialtjänsten och frågade vad det hela handlade om. De berättade att huset på Rasmusgatan omgärdades av massor av problem. Det var ofta högljutt och det blev inte sällan bråk. Många av de boende var missbrukare, en del av dem led av psykisk ohälsa, och ingen hade arbete. Alla hade försörjningsstöd. Jag frågade var det var tänkt att de boende skulle bo efter att de blivit vräkta, och fick svaret att det ännu inte fanns något annat boende för dem.
”Så i väntan på att ni hittar något annat så får de bo på natthärbärgen eller i värsta fall på gatan?”, frågade jag.
”Så ser det ut”, svarade socialtjänsten.
En fotograf och jag åkte till huset på Rasmusgatan. Fotografen tog bilder och jag intervjuade. Vi tackade för oss och åkte till redaktionen där fotografen fixade med bilderna och jag skrev en artikel om den annalkande vräkningen. Båda sidor fick komma till tals. Om jag minns rätt var sista meningen att hyresgästerna skulle vara ute ur huset kommande vecka.
Någon dag senare fick jag ett samtal från hyresvärden på Rasmusgatan. Han sa att han hade läst min artikel och att han beslutat sig för att erbjuda alla boende förstahandskontrakt. De kunde bo kvar. Hotet om vräkning var undanröjt. Fotografen och jag åkte till fastigheten igen. De boende hade dukat upp med tårta i trädgården. De tog emot oss som hjältar. Vi hade gjort skillnad, och skillnaden var att de kunde fortsätta att bo någonstans. För tillfället slapp de natthärbärgena eller gatan.
Ett vanligt svar på frågan varför någon blir journalist är att man vill göra skillnad. Man vill ställa det felaktiga till rätta, men att göra skillnad behöver inte vara något storslaget avslöjande, någon Motalaskandal, Gävleaffär eller IB-avslöjande. Att göra skillnad kan också vara att skapa möjlighet för en morfar att se sitt barnbarn dansa studentbal i pandemitider.
Vimmerby Tidnings direktsändning av studentbalen i lördags togs emot av er prenumeranter långt över förväntan. Det var flera tusen som satt framför en dator, en läsplatta, mobilen eller som kopplat in tv:n för att kunna följa live-sändningen.
Med facit i hand är det bara att konstatera att vi borde förstått att intresset skulle vara så stort som det var. Nu när vi vet att det finns en stor efterfrågan på lokalt producerad tv från närområdet ska vi naturligtvis försöka bjuda på ännu flera sådana evenemang, och vi tar gärna emot tips på saker som ni önskar att vi bevakar i realtid.
Produktionen i lördags var på intet vis optimal. Den hade många skönhetsfläckar. Dessutom hade vi otur med regn och ett kamerahaveri. Men – vi var på plats och kunde visa släkt och vänner hur ungdomarna dansade ut i vuxenlivet.
När jag tänker tillbaka på den glädje som de boende på Rasmusgatan visade när fotografen och jag kom för att bli bjudna på tårta och tackade av allas hjärtan blir jag naturligtvis varm inombords. Men så här i efterhand är jag också medveten om att vi på många sätt fungerade som nyttiga idioter. Genom att ge vräkningen medial uppmärksamhet gav vi också hyresvärden legitimitet att skriva förstahandskontrakt till de kantstötta existenserna och slippa skaffa nya hyresgäster. Och i slutänden var det fortfarande socialen i Malmö som betalade hyran. Men visst – ett femtontal människor hade fortfarande någonstans att bo.