I början på veckan var det kallt. Tvåsiffrigt flera dagar. Och för oss som bor i eluppvärmda hus har det varit både kallt – och dyrt. Men väder som sticker ut kan också ha sina fördelar som socialt smörjmedel.
Det var oftast mörkt när jag slog upp ögonen, men inte länge. Solen steg raskt upp och så var det ljust. Jag duschade och lät de svala strålarna väcka kroppen och så klädde jag mig och gick till jobbet. Det var bara när jag hade något officiellt möte som jag tog på mig långbyxor. Vanligen var det luftiga shorts som gällde, och en luftig skjorta. Det fanns AC på kontoret, men det var inget jag tyckte om. Värme däremot, det tycker jag om.
När det blev fikapaus klockan tio satte vi oss i gungstolarna på altanen och drack vårt kaffe. Det var Berit Svensson, Lina Karlsson, Marisol Mendez, Maria Barrera och jag. Solen stod redan högt, men taket skyddade oss från det starka solljuset. Utanför passerade människor till eller ifrån något. Många var försäljare och frågade om vi ville köpa deras varor, men de flesta var grannar som vi hälsade på. I huset bredvid spelade två grabbar pingis och i och med att husen satt ihop med bara ett galler emellan hände det ganska ofta att bollen hamnade hos oss, åtföljt av ett ursäktande: ”Disculpe las molestias señores. Disculpe.”, som vi alltid besvarade med ett lugnande: ”No te preocupes chico, no pasa nada.”
I början på veckan var det kallt. Tvåsiffrigt flera dagar. Och för oss som bor i eluppvärmda hus har det varit både kallt – och dyrt. Vi har ställts inför ett val, att frysa lite och på så sätt inte lägga för mycket pengar på den dyra elen, eller att blunda för kostnaderna och dra på värmen. Själv har jag gjort både ock. Jag har försökt att klä mig bättre inomhus, men så har jag tröttnat på det eviga huttrandet och fallit till föga och dragit upp värmen. "Nu står jag inte ut längre", har jag tänkt, och låtit den dyra elen flöda. Men så fort jag blivit varm har eftertankens kranka blekhet hunnit ifatt mig och jag har tänkt att "det där var väl onödigt", och så har jag strypt eltillförseln och allt har börjat om.
Vintern 2009–2010 var också kall, och den blev lång. Jag hade en arbetskamrat som värmde upp sitt hus med direktverkande el. Varje dag kom han till morgonmötet gråare i ansiktet än dagen innan. Han hade lagt sig till med vanan att läsa av elmätaren varje kväll. Han multiplicerade det med elpriset och så blev han en skiftning gråare. Pengarna tickade iväg. Han beskrev känslan som den man kan få i en taxi när man vet att det är ett stycke som ska köras, men man kan inte låta bli att titta på taxametern som obevekligt stiger och stiger och i värsta fall slutar med att man ber taxichauffören att stanna för jag har tänkt att gå sista biten.
”Stanna? Här? Vi är ju mitt ute i skogen och det är kolsvart ute.” ”Stanna bara här vid vägkanten så går jag resten av vägen. Det är skönt med lite luft.” ”Du är medveten om att det är minst en mil kvar? Och det är mest mörk landsväg.” ”Det är skönt med lite luft. Stanna bilen nu!” ”Du ser att det regnar?” ”Stanna bilen sa jag!”
Redaktören för opinions- och familjesidorna på Vimmerby Tidning, den enastående Rebecca Forsgren Malmström, påpekar att extremväder för människor närmare varandra. Plötsligt blir väderpratet på riktigt. Som novemberstormen 1995, som lamslog merparten av Västsverige. Jag bodde i Göteborg då, men skulle hälsa på en god vän i Stockholm. Jag borde ha anat oråd när spårvagnarna inte gick eller åtminstone ringt eller lyssnat på radio. Icke. Jag traskade iväg till Centralstationen och fick traska tillbaka med oförrättat ärende. Min dåvarande sambo log mot mig när jag var tillbaka. ”Vad var det jag sa,” sa hon. Jag nickade: ”Jo, sa jag. Men du har ingen aning om hur många jag pratade med under min promenad. För det hade jag verkligen gjort. Alla pratade med alla som pulsade fram i snömassorna. På ett öppet, vänligt och hjälpsamt sätt.
På kvällen satt jag i gungstolen på altanen till huset jag hyrde. Det var efter solnedgången och mörkret hade varit kompakt om jag inte satt belysning på den vitmenade muren mitt emot. Murstenen lystes upp och kastade sitt sken på den gröna gräsmattan. Det var lite svalare än på dagen och väldigt behagligt. Jag hade just ätit och satt med en kall dryck och kände att det här var väldigt mycket bättre än det kalla nord.
Det är i alla fall så jag minns det nu. Jag minns inte att jag gnällde över värmen. Men – minnet är som bekant dynamiskt.