I början pĂ„ veckan var det kallt. TvĂ„siffrigt flera dagar. Och för oss som bor i eluppvĂ€rmda hus har det varit bĂ„de kallt â och dyrt. Men vĂ€der som sticker ut kan ocksĂ„ ha sina fördelar som socialt smörjmedel.
Det var oftast mörkt nÀr jag slog upp ögonen, men inte lÀnge. Solen steg raskt upp och sÄ var det ljust. Jag duschade och lÀt de svala strÄlarna vÀcka kroppen och sÄ klÀdde jag mig och gick till jobbet. Det var bara nÀr jag hade nÄgot officiellt möte som jag tog pÄ mig lÄngbyxor. Vanligen var det luftiga shorts som gÀllde, och en luftig skjorta. Det fanns AC pÄ kontoret, men det var inget jag tyckte om. VÀrme dÀremot, det tycker jag om.
NĂ€r det blev fikapaus klockan tio satte vi oss i gungstolarna pĂ„ altanen och drack vĂ„rt kaffe. Det var Berit Svensson, Lina Karlsson, Marisol Mendez, Maria Barrera och jag. Solen stod redan högt, men taket skyddade oss frĂ„n det starka solljuset. Utanför passerade mĂ€nniskor till eller ifrĂ„n nĂ„got. MĂ„nga var försĂ€ljare och frĂ„gade om vi ville köpa deras varor, men de flesta var grannar som vi hĂ€lsade pĂ„. I huset bredvid spelade tvĂ„ grabbar pingis och i och med att husen satt ihop med bara ett galler emellan hĂ€nde det ganska ofta att bollen hamnade hos oss, Ă„tföljt av ett ursĂ€ktande: âDisculpe las molestias señores. Disculpe.â, som vi alltid besvarade med ett lugnande: âNo te preocupes chico, no pasa nada.â
I början pĂ„ veckan var det kallt. TvĂ„siffrigt flera dagar. Och för oss som bor i eluppvĂ€rmda hus har det varit bĂ„de kallt â och dyrt. Vi har stĂ€llts inför ett val, att frysa lite och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt inte lĂ€gga för mycket pengar pĂ„ den dyra elen, eller att blunda för kostnaderna och dra pĂ„ vĂ€rmen. SjĂ€lv har jag gjort bĂ„de ock. Jag har försökt att klĂ€ mig bĂ€ttre inomhus, men sĂ„ har jag tröttnat pĂ„ det eviga huttrandet och fallit till föga och dragit upp vĂ€rmen. "Nu stĂ„r jag inte ut lĂ€ngre", har jag tĂ€nkt, och lĂ„tit den dyra elen flöda. Men sĂ„ fort jag blivit varm har eftertankens kranka blekhet hunnit ifatt mig och jag har tĂ€nkt att "det dĂ€r var vĂ€l onödigt", och sĂ„ har jag strypt eltillförseln och allt har börjat om.
Vintern 2009â2010 var ocksĂ„ kall, och den blev lĂ„ng. Jag hade en arbetskamrat som vĂ€rmde upp sitt hus med direktverkande el. Varje dag kom han till morgonmötet grĂ„are i ansiktet Ă€n dagen innan. Han hade lagt sig till med vanan att lĂ€sa av elmĂ€taren varje kvĂ€ll. Han multiplicerade det med elpriset och sĂ„ blev han en skiftning grĂ„are. Pengarna tickade ivĂ€g. Han beskrev kĂ€nslan som den man kan fĂ„ i en taxi nĂ€r man vet att det Ă€r ett stycke som ska köras, men man kan inte lĂ„ta bli att titta pĂ„ taxametern som obevekligt stiger och stiger och i vĂ€rsta fall slutar med att man ber taxichauffören att stanna för jag har tĂ€nkt att gĂ„ sista biten.
âStanna? HĂ€r? Vi Ă€r ju mitt ute i skogen och det Ă€r kolsvart ute.â âStanna bara hĂ€r vid vĂ€gkanten sĂ„ gĂ„r jag resten av vĂ€gen. Det Ă€r skönt med lite luft.â âDu Ă€r medveten om att det Ă€r minst en mil kvar? Och det Ă€r mest mörk landsvĂ€g.â âDet Ă€r skönt med lite luft. Stanna bilen nu!â âDu ser att det regnar?â âStanna bilen sa jag!â
Redaktören för opinions- och familjesidorna pĂ„ Vimmerby Tidning, den enastĂ„ende Rebecca Forsgren Malmström, pĂ„pekar att extremvĂ€der för mĂ€nniskor nĂ€rmare varandra. Plötsligt blir vĂ€derpratet pĂ„ riktigt. Som novemberstormen 1995, som lamslog merparten av VĂ€stsverige. Jag bodde i Göteborg dĂ„, men skulle hĂ€lsa pĂ„ en god vĂ€n i Stockholm. Jag borde ha anat orĂ„d nĂ€r spĂ„rvagnarna inte gick eller Ă„tminstone ringt eller lyssnat pĂ„ radio. Icke. Jag traskade ivĂ€g till Centralstationen och fick traska tillbaka med oförrĂ€ttat Ă€rende. Min dĂ„varande sambo log mot mig nĂ€r jag var tillbaka. âVad var det jag sa,â sa hon. Jag nickade: âJo, sa jag. Men du har ingen aning om hur mĂ„nga jag pratade med under min promenad. För det hade jag verkligen gjort. Alla pratade med alla som pulsade fram i snömassorna. PĂ„ ett öppet, vĂ€nligt och hjĂ€lpsamt sĂ€tt.
PÄ kvÀllen satt jag i gungstolen pÄ altanen till huset jag hyrde. Det var efter solnedgÄngen och mörkret hade varit kompakt om jag inte satt belysning pÄ den vitmenade muren mitt emot. Murstenen lystes upp och kastade sitt sken pÄ den gröna grÀsmattan. Det var lite svalare Àn pÄ dagen och vÀldigt behagligt. Jag hade just Àtit och satt med en kall dryck och kÀnde att det hÀr var vÀldigt mycket bÀttre Àn det kalla nord.
Det Ă€r i alla fall sĂ„ jag minns det nu. Jag minns inte att jag gnĂ€llde över vĂ€rmen. Men â minnet Ă€r som bekant dynamiskt.