Det står en gammal gran i skogsbrynet bakom lillstugan. Den är hög och kraftig, men sned och ganska gles. Hade den stått bland andra granar i ett skogsbestånd hade den förmodligen blivit fälld för länge sedan. Enligt Wikipedia är granar lagom stora att fällas när de är mellan sextio och åttio år. Den här granen är sannolikt betydligt äldre, säkert över hundra år. Kanske mer.
För hundra år sedan fick slutligen femtio procent av Sveriges befolkning rätt att rösta i politiska val. Och för hundra år sedan var min morfar fjorton år, hans äldre syster nitton och deras lillebror tolv. Deras far, amerikafararen, var nyligen fyllda femtio och hans hustru, frisiskan, skulle fylla fyrtiofyra senare på året. Årtiondet skulle kallas för det glada tjugotalet, men på vad sätt det märktes på gården utanför Vimmerby är oklart. Några år senare skulle Astrid Lindgren klippa sig kort och skapa uppmärksamhet, och det var kanske vad min morfars syster också gjorde, fast sannolikt inte.
Tjugo år senare hade granen vuxit sig stor och stark och klarat sig från att sluta som julgran. Den var kanske sned redan då och ratades, för den stod oförskämt nära gården och hade varit ett enkelt byte. Varför ge sig in i skogen och leta julgran om det växer en i skogsbrynet. I Europa rasade andra världskriget. Tidigare på sommaren hade Nazityskland brutit antiangreppspakten med Sovjetunionen och snabbt börjat rulla österut. Snart skulle de belägra Leningrad och det fanns få som trodde att utgången av kriget kunde bli en annan än tysk seger. Sverige hade året innan gått med på att Nazityskland fick använda svenska järnvägar för att flytta trupper, den så kallade permittenttrafiken.
På gården var det emellertid inte svårt att ta ställning. Husfrun hade sitt ursprung i det nu ockuperade Holland, och patriarken hade USA att tacka för sin framgång, och när Japan anföll Pearl Harbor senare på året och USA trädde in i kriget bekräftade det de tankar de haft på gården. Och kanske var det en vändning de nu såg.
När granen fyllde fyrtio och senare femtio blev framtiden osäker och alldeles tveklöst oviss. Samtidigt blomstrade gården. Den gamle hade gått ur tiden och nio år senare gjorde hans hustru samma sak, men det fanns ju nästa generation och den svenska inriktningen efter kriget var att Sverige skulle vara självförsörjande i händelse av ett nytt krig och det gynnade gården, det fanns garantier för att de kunde fortsätta odla och hålla kreatur och leva ett rikt och värdigt liv.
Det som förmodligen räddade granen var den väg som drogs fram på sjuttiotalet. Granen stod precis vid ängskanten och det var sannolikt lättare att dra vägen söder om granen och på så sätt blev den skyddad, för när skogen några år senare avverkades var det ingen som tänkte på granen på andra sidan vägen.
I början på tjugohundratalet var det en ny generation som tagit över gården. De garantier som kalla kriget försett det svenska lantbruket med var borta. Det var hårdare tider. Värre blev det i januari 2005 när stormen Gudrun drog in. Min kusin berättade senare att det var som plockepinn. All skog på sydsidan ner mot sjön låg huller om buller. När allt var över var det bara att ge sig ut med motorsåg och göra det som göras kunde. Men granen stod hög och reslig, möjligen var det då den blev sned.
Nu står granen säker. Det finns inga planer på att den ska fällas. Kanske kan den med tiden ta över titeln som Sveriges högsta gran. Den som var högst, den i Värmland, konstaterades som bekant död i veckan.
Slutligen. Rätt ska vara rätt. När jag pratade med den gode grannen som kan träd och skog och frågade vad han trodde om granen sa han att den absolut inte var hundra år. Knappast åttio år heller. Och skogskunniga som ser bilden gör säkert samma konstaterande. Nåja, för mig är den numera Granen, oavsett ålder och hur gles och sned den är. Det är jag och ett gäng skator som gillar den.