Det stÄr en gammal gran i skogsbrynet bakom lillstugan. Den Àr hög och kraftig, men sned och ganska gles. Hade den stÄtt bland andra granar i ett skogsbestÄnd hade den förmodligen blivit fÀlld för lÀnge sedan. Enligt Wikipedia Àr granar lagom stora att fÀllas nÀr de Àr mellan sextio och Ättio Är. Den hÀr granen Àr sannolikt betydligt Àldre, sÀkert över hundra Är. Kanske mer.
För hundra Är sedan fick slutligen femtio procent av Sveriges befolkning rÀtt att rösta i politiska val. Och för hundra Är sedan var min morfar fjorton Är, hans Àldre syster nitton och deras lillebror tolv. Deras far, amerikafararen, var nyligen fyllda femtio och hans hustru, frisiskan, skulle fylla fyrtiofyra senare pÄ Äret. à rtiondet skulle kallas för det glada tjugotalet, men pÄ vad sÀtt det mÀrktes pÄ gÄrden utanför Vimmerby Àr oklart. NÄgra Är senare skulle Astrid Lindgren klippa sig kort och skapa uppmÀrksamhet, och det var kanske vad min morfars syster ocksÄ gjorde, fast sannolikt inte.
Tjugo Är senare hade granen vuxit sig stor och stark och klarat sig frÄn att sluta som julgran. Den var kanske sned redan dÄ och ratades, för den stod oförskÀmt nÀra gÄrden och hade varit ett enkelt byte. Varför ge sig in i skogen och leta julgran om det vÀxer en i skogsbrynet. I Europa rasade andra vÀrldskriget. Tidigare pÄ sommaren hade Nazityskland brutit antiangreppspakten med Sovjetunionen och snabbt börjat rulla österut. Snart skulle de belÀgra Leningrad och det fanns fÄ som trodde att utgÄngen av kriget kunde bli en annan Àn tysk seger. Sverige hade Äret innan gÄtt med pÄ att Nazityskland fick anvÀnda svenska jÀrnvÀgar för att flytta trupper, den sÄ kallade permittenttrafiken.
PÄ gÄrden var det emellertid inte svÄrt att ta stÀllning. Husfrun hade sitt ursprung i det nu ockuperade Holland, och patriarken hade USA att tacka för sin framgÄng, och nÀr Japan anföll Pearl Harbor senare pÄ Äret och USA trÀdde in i kriget bekrÀftade det de tankar de haft pÄ gÄrden. Och kanske var det en vÀndning de nu sÄg.
NÀr granen fyllde fyrtio och senare femtio blev framtiden osÀker och alldeles tveklöst oviss. Samtidigt blomstrade gÄrden. Den gamle hade gÄtt ur tiden och nio Är senare gjorde hans hustru samma sak, men det fanns ju nÀsta generation och den svenska inriktningen efter kriget var att Sverige skulle vara sjÀlvförsörjande i hÀndelse av ett nytt krig och det gynnade gÄrden, det fanns garantier för att de kunde fortsÀtta odla och hÄlla kreatur och leva ett rikt och vÀrdigt liv.
Det som förmodligen rÀddade granen var den vÀg som drogs fram pÄ sjuttiotalet. Granen stod precis vid Àngskanten och det var sannolikt lÀttare att dra vÀgen söder om granen och pÄ sÄ sÀtt blev den skyddad, för nÀr skogen nÄgra Är senare avverkades var det ingen som tÀnkte pÄ granen pÄ andra sidan vÀgen.
I början pÄ tjugohundratalet var det en ny generation som tagit över gÄrden. De garantier som kalla kriget försett det svenska lantbruket med var borta. Det var hÄrdare tider. VÀrre blev det i januari 2005 nÀr stormen Gudrun drog in. Min kusin berÀttade senare att det var som plockepinn. All skog pÄ sydsidan ner mot sjön lÄg huller om buller. NÀr allt var över var det bara att ge sig ut med motorsÄg och göra det som göras kunde. Men granen stod hög och reslig, möjligen var det dÄ den blev sned.
Nu stÄr granen sÀker. Det finns inga planer pÄ att den ska fÀllas. Kanske kan den med tiden ta över titeln som Sveriges högsta gran. Den som var högst, den i VÀrmland, konstaterades som bekant död i veckan.
Slutligen. RÀtt ska vara rÀtt. NÀr jag pratade med den gode grannen som kan trÀd och skog och frÄgade vad han trodde om granen sa han att den absolut inte var hundra Är. Knappast Ättio Är heller. Och skogskunniga som ser bilden gör sÀkert samma konstaterande. NÄja, för mig Àr den numera Granen, oavsett Älder och hur gles och sned den Àr. Det Àr jag och ett gÀng skator som gillar den.