Hur mycket är sant och hur mycket är ljug? Varför kostar det pengar att läsa? Det kom upp flera relevanta frågor från eleverna.
I veckan anordnade Astrid Lindgrens skola och Ung Företagsamhet (UF) en dag där skolans elever i årskurs nio fick information om bland annat entreprenörskap, UF:s paradgren. De fick också träffa personer från olika yrkesgrupper, allt för att underlätta det kommande valet till gymnasiet. Jag var inbjuden som representant för media.
Det var spännande att ännu en gång träda in i en stor skola med många våningar och trapphus, och elever som gör sitt bästa att uppträda ledigt, världsvant och coolt. Det var som att färdas tillbaka i tiden när jag själv sprang i Folkungaskolans trapphus och korridorer och oroade mig över hur jag skulle uppfattas och ta mig ut. Jag har i och för sig inget minne av att det var särskilt påfrestande, men jag hade turen att vara bra på fotboll och då får man ofta en frichans. Det fanns andra som inte var bra i fotboll och jag vet att de inte hade det lika enkelt.
Dagen var alltså till för att om möjligt göra det lättare för eleverna i årskurs nio att välja vilket gymnasieprogram de vill gå. Och min uppgift var att berätta om arbetslivet på en tidning. Jag blev en station i ett klassrum som eleverna passerade förbi. I klassrummet fanns två andra stationer. I en fanns Pelle Lindqvist på Ica Kvantum, i den andra representanter från Räddningstjänsten och det är först nu, i skrivande stund, som jag slås av den snedvridna könsfördelningen. Det hade naturligtvis varit bättre om hälften varit kvinnor, men tyvärr är normen fortfarande alltför ofta män och därför var det ingen som ens noterade det.
När en grupp elever kom till min station presenterade jag mig och berättade lite om tidningsvärlden och sedan var tanken att eleverna skulle fråga mig om mitt jobb och den bransch jag är i, och här uppstod ett mycket intressant möte. De flesta elever var till en början talträngda, men jag ställde frågor och snart kom de flesta igång. ”Vad är det för arbetstider?” Hur mycket tjänar man?” Vilken utbildning ska man gå för att bli journalist?”
Jag svarade efter bästa förmåga, och det var också lätt att konstatera att journalistyrket inte är särskilt populärt bland unga idag. Det visade sig dels för att det var ett ytterst litet fåtal som alls visste om föräldrarna prenumererade på någon tidning, dels på frågorna vad man får skriva och inte.
"Med den massiva mängd information som vi själva söker upp, men som också når oss, trots att vi kanske inte vill, är behovet av traditionell journalistik där båda sidor får komma till tals, där journalisten inte tar ställning och där strävan är absolut objektivitet – större än någonsin."
För femton, tjugo år sedan var det många ungdomar som inte ville något hellre än att bli journalister. För femton, tjugo år sedan fanns ett femtontal folkhögskolor som utbildade journalister och det var inte helt enkelt att komma in. Idag finns bara en handfull kvar och när man pratar med de ansvariga säger de att det inte bara är mängden av sökande som minskat, de som söker idag är dessutom mindre lämpade för professionen.
Hur det kommer sig att journalistyrket inte är tillnärmelsevis så populärt som det en gång var kan jag inte med säkerhet säga, men vi lever i en snabb och föränderlig värld, och möjligheten och tekniken finns för vem som helst att uttrycka sig på sociala medier, att starta en blogg eller försöka sig på influenseryrket. Lägg sedan till möjligheten att starta en podd, där du bara behöver prata, så är det en befogad fråga – varför bry sig om att utbilda sig till något så ålderstiget som journalist? Det finns säkert de som läser in ironi i det sista stycket, men jag kan försäkra er att det är allvarligt menat.
Inte lika många unga som har journalist som drömyrke, som det var för kanske femton år sedan. Många är mer lockade av att bli exempelvis influenser, konstaterar krönikören.
En av eleverna frågade hur mycket som är sant och hur mycket som är ljug i det vi skriver. Även den frågan är alldeles enastående befogad, för all information som kommer till oss är inte alltid sanningsenlig, alltså bör frågan också ställas till traditionell media. Frågan vittnar också om ett stort mått av integritet. Eleven ställer frågan till en ansvarig utgivare, som i sin extrem kan hamna i fängelse om vi publicerar något som är osant.
Det finns undersökningar som visar att den unga generationen är mer källkritisk än de äldre, och förklaringen är sannolikt att de vuxit upp i en värld full med halvsanningar och rena lögner i den strida och aldrig sinande ström av information som väller över oss. De har således vant sig vid att ta det mesta med en nypa salt.
En förbipasserande studievägledare summerade dagens läge på ett bra sätt. Med den massiva mängd information som vi själva söker upp, men som också når oss, trots att vi kanske inte vill, är behovet av traditionell journalistik där båda sidor får komma till tals, där journalisten inte tar ställning och där strävan är absolut objektivitet – större än någonsin.
Frågan om varför Vimmerby Tidning kostar pengar dök också upp, men där lät jag eleverna själva komma med svaret.
Seriös journalistik kostar pengar.