Ett gammalt bord som äntligen hittat hem

En gång satt min morfars mor och far runt bordet och skalade potatis. Senare satt min mormor och morfar och gjorde samma sak. Sedan min mor och hennes man. Nu skalar jag potatis vid bordet.

Krönika 18 december 2021 09:07
Detta är en ledarkrönika.

Det har stått här tidigare. Men det var många år sedan. Närmare femtio år. Utan de extra skivorna är det mycket kvadratiskt. Brett, men kort. Det passar perfekt vid fönstret. De kunniga menar att det är tillverkat i slutet på förrförra seklet. Omkring 1880. Stilen är nyrokoko. Med välvda och kurviga ben. Träslaget är sannolikt ek. Huruvida det är renoverat eller inte är oklart, inte annat än att bordsskivan blivit nerslipad och målad.

Om vi antar att det är byggd omkring 1880 så har det en historia som är okänd innan det kom till Lillstugan första gången. Ett hemligt förflutet helt enkelt. Runt 1880 fanns det många snickerier omkring Vimmerby. I Tuna fanns de i stor myckenhet. Det fanns bland annat två i Knastorp, två inne i Tuna, ett i Högalund, ett i Karlstorp och ett i Erikstorp. Det fanns också ett i Södra Vi, Broholm möbelverkstad. Det var kanske där som bordet från början snickrades ihop.

 

1912 är året som Titanic kör på ett isberg och går till botten, det är året August Strindberg dör, och det är året när sommar-OS hålls i Stockholm. Det är också året när min morfar, hans syskon och deras föräldrar kommer hem från USA, där fadern varit för att få ihop tillräckligt med pengar så han kunnat köpa tillbaka släktgården. Det är året när bordet först dyker upp i släktens ägo. Rimligen började det sin bana som salsbord i sin fulla storlek i det nybyggda huset. Rimligen fanns en vit, manglad duk på det. Rimligen stod också några ljusstakar på det.

 

Trettiotalet var årtiondet som började i en djup ekonomisk nedgång och slutade med världskrig. Fascisterna styrde i Italien, de vann inbördeskriget i Spanien och nazisterna tog makten i Tyskland. Det finns naturligtvis inget samband, men det var också någon gång under trettiotalet som bordet degraderades som salsbord i det stora huset och förvisades upp till Lillstugan och blev ett matbord. Förmodligen fortfarande med vit, stärkt duk och några ljusstakar, men alldeles säkert utan förlängningsskivor.

Bordet kan ha flyttats ner till stora huset någon gång på sextiotalet. Kanske i samband med att Vietnamkriget tar sin början, eller när Georgios Papadopoulos tar makten i Grekland genom en statskupp, eller när Martin Luther King blir skjuten i Memphis, eller Robert Kennedy som skjuts i Los Angeles, men det finns givetvis inget samband.

 

Däremot är det säkert att bordet flyttas till Södra Vi 1974 och blir matbord i det nybyggda husets kök där mormor och morfar äter sin frukost, sin lunch och sin middag. Det är samma år som Sverige gör ett mycket bra fotbolls-VM i Västtyskland med Ralf Edströms klassiska volley mot just Västtyskland och Bengt Grives lika klassiska kommentar: ”Där kommer Edström. Åh vilket skott, samma kalasskott som vi minns mot Uruguay. Och precis från samma läge, med samma vänster, med samma höjd. Och jag tror nästan lika bra fart på bollen också...åh, vad är klockan?”

 

Bordet blir stående köket i Södra Vi i över trettio år innan det bär av till nästa ort och nästa uppdrag, och framför allt för mig, när bordet blir mitt. Färden går till Gävle och Södra Kungsgatan 31 och uppdraget är att återigen bli någon form av salsbord. Jag arbetar som redaktionsansvarig för TV4 GävleDalarna och redaktionen är synnerligen dysfunktionell. Jag får ingen ordning på den och jag trivs inte. Lyckligtvis lyckas jag ett drygt år senare landa jobbet som redaktionsansvarig för TV4 i Norrköping, så bordet och jag beger oss ut på en ny resa.

På Nygatan 126 står bordet på paradplats i tre år. Det får fungera som centrum och värd, och uppleva udda middagar, men blir gruvligt åsidosatt när det gamla kompisgänget kommer på besök och hela begivenheten tar sin plats runt det högst ordinära och synnerligen beskedliga köksbordet. Det tar lång tid innan bordet förlåter mig.

2011 tar bordet och jag tjänstledigt för att fördjupa oss i det spanska språket. Bordet är inte med på en enda lektion, men är i allra högsta grad delaktigt när jag skriver nödvändigt naivistiska noveller på det iberiska språket. Allt sker i morsans sommarstuga, där jag bor för att hålla kostnaderna nere.

 

Så händer det. En söndag i november i pandemins år 2021. Min kusin Fredrik och jag åker till sommarstugan, lastar bordet på en släpkärra och kör det den korta vägen till Lillstugan. Jag har flyttat många gånger och det har alltid varit någon möbel som krånglat, som inte passat, som blåst upp sig och varit svår att få in – vissa har varit så uppblåsta att de aldrig gått in. Med bordet är det tvärtom. Det liksom sugs in i det stora rummet. Det är nästan så att Fredrik och jag inte hinner med. Pang! Så står det här framför fönstret som hade det aldrig gjort något annat. Hem. På sin plats. Hem.

Avslutningsvis, Gunilla Gustafsson på stadsmuseet Näktergalen har hjälpt till med researchen på alla gamla snickerier. Stort tack för det!


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Daniel Söderqvist krönika

Daniel Söderqvist: Det är dumt att tänka på alla invandrare som en grupp

Det är dumt att tänka på alla invandrare som en grupp

Daniel Söderqvist: När fisket i Östersjön blev militärstrategi

När fisket i Östersjön blev militärstrategi

Daniel Söderqvist: Vi har de politiker vi förtjänar – på gott och ont

Vi har de politiker vi förtjänar – på gott och ont

Daniel Söderqvist: Pressfrihet – en hörnsten i demokratin

Pressfrihet – en hörnsten i demokratin

Daniel Söderqvist: Hjältemod och civilkurage i verkligheten • "Rätt ska vara rätt"

Hjältemod och civilkurage i verkligheten • "Rätt ska vara rätt"
Visa fler