Magnifik röd katt. Dock inte någon av krönikörens grannkatter, som är lite för skygga för att han ska få komma nära.
Katterna är magnifika, men de är mycket skygga. Jag har aldrig kommit närmare än ett par meter ifrån dem. Jag har kallat på dem. De ignorerar mig. Jag har sökt deras blick. De nickar igenkännande och konfirmerar mötet, men det betyder inte att de närmar sig eller att jag kan närma mig dem. De är helt enkelt sina egna. Jag har aldrig stött på katter som varit så mycket sina egna.
Den första tiden hyrde jag stugan. Det var i februari 2021. Vanligen hyrdes stugan ut till sommarturister så den var en aning spartanskt möblerad med bara det nödvändiga. I stora rummet fanns ett stort matbord och stolar och en blå hörnsoffa från en dansk lågprisbutik. Den hade uppenbart varit med om en hel del, med vinfläckar och andra mera oprecisa fläckar, och i ena hörnet hade mössen tuggat i sig en del av stoppningen. Över huvud taget var det mycket möss som huserade i stugan, framför allt på vinden. Jag hade haft besökare med skarpa näsor, som rynkat på densamma och sagt ”att det var väldigt vad det luktade mycket av möss!” Även jag hade känt den oangenäma lukten.
En söndagseftermiddag satt jag i soffan och tittade på någon sportsändning. I ögonvrån såg jag hur något rörde sig på ryggstödet. Jag vred försiktigt på huvudet och möttes av en nyfiken musblick. ”Men här får du inte vara”, sa jag. Musen plirade tillbaka och lade huvudet på sned. ”Du får inte vara här”, upprepade jag. Det såg ut som om den himlade med ögonen, och så kilade den snabbt vidare.
"Jag såg också till att täta alla uppenbara hål där det gick att misstänka att mössen kom in, men på det stora hela visste jag att det skulle vara omöjligt att täta alla skrymslen och vrår i den gamla stugan."
Senare det året fick jag möjlighet att köpa stugan och det första jag gjorde var att slänga ut den befläckade mussoffan. Jag bytte innertak, målade väggarna, lät bygga en väggfast bokhylla och fick upp tavlor. Jag såg också till att täta alla uppenbara hål där det gick att misstänka att mössen kom in, men på det stora hela visste jag att det skulle vara omöjligt att täta alla skrymslen och vrår i den gamla stugan. Framför allt flyttade jag sopporna från under diskbänken till en fristående kista med lock.
När så vintern åter drog in var jag beredd på en sedvanlig musinvasion. Men – den uteblev. Ingen lukt och inga oväntade besök i min nya obefläckade soffa. Ingenting den vintern, och ingenting vintern som snart är passerad.
Jag tror inte ett ögonblick på att mina tätningar varit avgörande, inte heller att mössen uppfattat mig som en bra person som inte vill dem något ont så länge de håller sig utanför stugan. Lite tror jag på att flytta och isolera soporna, men framför allt tror jag på de två rödspräckliga katterna. De fanns där visserligen redan den första februarimånaden, men det kan inte vara något annat rimligt svar på att mössen försvunnit än dem. Det har för all del alltid funnits katter på den gamla släktgården, men på senare tid har de ofta varit bortskämda och övergödda. Det är inte den rödspräckliga duon.
Krönikören tror att det är grannens katter som hjälpt honom att få sitta i musfria soffor de senaste två vintrarna.
Jag är alltså katterna evigt tacksam, och jag skulle vilja ge dem något för att visa min uppskattning, men det går ju inte. Det enda sätt jag kan visa dem uppskattning på är att ge dem något gott att äta, men då korrumperar jag dem sannolikt och de slutar med sin framgångsrika jakt. Jag skulle vilja klia dem bakom örat och prata vänligt med dem, men resultatet kan vara riskabelt. Deras skygghet, misstänksamhet, som jag tror håller deras jaktinstinkt och jägarsjäl intakt, skulle kanske också bli korrumperad. De skulle komma på besök, de skulle utan tvekan få lite mat, de skulle ligga i soffan och bli kliade bakom örat, spinna och vara allmänt loja. Möjligen skulle det också skicka ut fel signaler till mössen: ”Jaha, de rödspräckliga får vara inne i stugan utan problem. Jaha, de får mat, och de blir kliade bakom örat. Men inte vi. Nä, nä. Vi trodde vi hade en överenskommelse om att stugan var off limit för alla.”
"Det enda sätt jag kan visa dem uppskattning på är att ge dem något gott att äta, men då korrumperar jag dem sannolikt och de slutar med sin framgångsrika jakt."
Min kloka kollega Rebecca Forsgren Malmström tittar på mig och kan inte bestämma sig för om hon menar att jag är djurmänniska eller inte. Jag rycker på axlarna och säger att jag tror att djur kommer överens med mig, i alla fall hundar. ”Men jag skulle aldrig få för mig att skaffa en hund, eller för all del en katt, och definitivt ingen tamråtta.” Senare slår det mig att jag kanske ändå har en något annorlunda syn på djur. När jag tittar på en naturfilm från exempelvis Serengeti, nationalparken i Tanzania, där det finns ett trettiotal gräsätande arter, som bland annat thomsongaseller, grantgaseller och topi, så tänker jag förr eller senare alltid: ”Jag undrar vad de smakar? Och hur man bäst tillreder dem?”
Idag önskar jag alla en trevlig påsk. Jag är i Helsingfors och betar av alla tips på sevärdheter, spännande restauranger och lokal mat som tidigare nämnda kollega – med finska rötter – gett mig. Förmodligen har jag ätit friterad siklöja i saluhallen från 1889. Förmodligen har jag provat det finska brödet som finländarna är så stolta över. Kanske också björnkött och laxsoppa.
Kanske blir det lite friterad siklöja, muikku, under påsken i Helsingfors.