"Om det finns något rätt eller fel i ljushysterin bryr jag mig egentligen inte om, men jag tror att det kan vara en bra idé att ibland stanna upp och reflektera, och ju äldre vi blir desto mer har vi att reflektera över."
Den sista dagen såg vi på TV. Om jag minns rätt så var det M*A*S*H, serien om det amerikanska fältsjukhuset under kriget i Korea. Den var bådas favorit. För farsan för att den gick på SVT under tid i livet som han tyckte om och kanske längtade till. För mig var det samma sak, och kanske också för att jag arbetat på de svenska fältsjukhusen i Saudiarabien och Somalia och tyckte jag hade en större förståelse för livet på ett fältsjukhus.
När den amerikanska serien var slut kommenterade vi vad vi sett, hur många gånger vi sett just det avsnittet, och så pratade vi om annat. Jag minns inte vad vi pratade om, men sedan rakade jag farsan med en engångshyvel och under hela sessionen var han tveksam till att det skulle bli särskilt bra, men när jag var klar var han positivt överraskad.
”Det trodde jag verkligen inte”, sa han och strök sig över hakan och kinden. ”Det blev ju inte alls dåligt. Riktigt bra faktiskt."
Sedan betalade han sina räkningar. Jag skrev in mottagare, summan och postgirot. Farsan satte sin signatur under och så förseglade vi brevet och jag lovade att lägga det på lådan. ”Glöm nu inte att posta brevet”, sa farsan. ”Naturligtvis inte”, sa jag. ”Du får inte glömma att posta brevet. Det är viktigt!” ”Ja, ja.”
Det sista han sa var att jag skulle köpa en flaska champagne till dagen efter. Han ville ha en flaska, som vi kunde korka upp och dricka medan vi tittade på M*A*S*H. ”Köp en flaska champagne”, sa han. ”Jag kan inte vad de heter, men köp en bra champagne.” Jag nickade. ”Jag vet inte heller vad de heter, men om jag tar en dyr så blir det nog bra.” ”Bra tänkt! Ta en dyr så blir det bra. Bra tänkt!”
Jag köpte en flaska champagne och jag tror att jag snålade lite. På natten ringde de och sa att farsan dött.
Idag inleds Allhelgonahelgen. Då minns vi de döda. Då hedrar vi våra döda. Vi sätter ljus på gravarna och tänker på de nära och kära som gått bort. Allhelgonadagen infaller på lördagen innan första söndagen i november. Det bestämde riksdagen 1952. I Sverige har vi alltid uppmärksammat högtiden på ett eller annat sätt, men det är först på senare tid som det blivit populärt med ljuslyktor. I början på förra seklet hade ljushysterin varit otänkbar och uppfattats som något synnerligen papistiskt, alltså en sed från den katolska kyrkan som rättrogna protestanter höll sig för goda för att syssla med. Ett förvirrat religiöst beteende helt enkelt.
Men inget står stilla. Allt är statt i förvandling. Om det finns något rätt eller fel i ljushysterin bryr jag mig egentligen inte om, men jag tror att det kan vara en bra idé att ibland stanna upp och reflektera, och ju äldre vi blir desto mer har vi att reflektera över. En barndom, en ungdom och så livet efter det fram till nu. Människor som kommit och gått, oavsett om de dött eller bara försvunnit ur ens liv.
Under livsresan har vi alla träffat människor som berört oss och som sedan försvunnit iväg, bort ur vårt synfält. I Indien träffade jag en man som under tystnad tittade på mig en lång stund och som därefter sa att jag var Gud. Jag blev naturligtvis smickrad och rodnade och tänkte att han möjligen överdrev en smula. Sedan sa han att vi alla är gudar och då blev min gudomlighet svårt brandskattad och egentligen inget speciellt alls.
Eller den äldre mannen jag träffade i Vimmerby härom veckan som bott i kommunen i över tjugo år, men var född i USA. Han hade arbetat runt om i världen och slutligen hamnat här. Om man föreställer sig en världskarta och sätter prickar där han varit skulle det förmodligen bli väldigt många prickar, och så slutligen hamnade pricken i Vimmerby – där min egen prick finns just nu.
Farsans död kom väldigt oväntat. Att han var döende var inget oväntat, men att det hände när det hände var oväntat. Han skulle få komma hem. Jag hade ordnat med en höj- och sänkbar säng, larm och olika hjälpmedel i badrummet. Jag vet inte om han såg fram emot det, men allt var förberett. Kanske tyckte han att det skulle bli för besvärligt för mig, för mycket jobb. Kanske ville han inte ha en massa människor springande i lägenheten, människor han inte kände. Kanske tyckte han att det nu fick vara bra.
Farsans död kom väldigt oväntat. Men det gör all död. Även den väntade. Idag inleds Allhelgonahelgen. Då tänder vi ljus för de nära och kära som gått bort.